VITA BLOMMOR & MÖRKA TANKAR

 Ibland så undrar man lite hur Sverige och då speciellt Stockholm har blivit. Vi två är båda infödda Stockholmare som sen många år tillbaka bor på Gotland. Vilket jag är enormt tacksam för...

Under dom första åren Rolle och jag var tillsammans så både bodde vi inne i stan och hade vår firma på söder och hade inte en tanke på att flytta. Vi trivdes alldeles utmärkt. 1972 köpte vi en villa i Örby, Älvsjö, 10 min utanför stan nära till jobbet. Under dom senare åren började dock livsklimatet och trafiken förvandlas i Stockholm och vi flyttade firman till Årsta 1989 - närmare hemmet. I Årsta hade vi sen tyvärr två stora inbrott i vår butik, vilket var jättejobbigt. Som tur var hade vi precis byggt till vår villa i Örby, så vi kunde därför flytta hem firman. Vi satte upp galler för alla fönster, sen kände vi oss hyfsat säkra igen... 

När sen Rolle blev överfallen och nersparkad när han cyklade runt i Örby en mycket tidig sommarkväll, då började känslan av obehag infinna sig igen. Vad 17 hände med Stockholm!? Skulle man inte längre kunna gå ut och rasta hunden på kvällarna utan att vara orolig? Så inträffade ett mord i Örbys lilla centrum ett par kvarter från oss och sen även ett vid Älvsjö station, då började tankarna bli riktigt mörka.1998 hade vi varit över till Gotland på fyra dagars sensommarsemester och verkligen gillat det vi upplevt, så nu började vi fundera på att flytta. Det gick dock några år innan vi verkligen kom till skott - och tills vi hittade vad vi sökte efter...

Vi hade nämligen några viktiga krav; Huset skulle vara enplans (hade haft en bror som satt i rullstol och visste hur jobbigt det är med trappor), det skulle ligga för sig utan nära grannar (vilket visade sig vara lite knepigt här), huset skulle ligga på landet (absolut inte i Visby) och så skulle det finnas plats för firman (och ett par bilar). Till slut hittade vi vad vi ville ha och sen gick det undan. 2002 på hösten köpte vi huset och 2003 den 25 juli (dagen innan min födelsedag) lämnade vi Stockholm och flyttade hit...

Nu har det gått så långt att vi i sommar har bott här i 20 år och vi känner oss numera som gotlänningar. Även om det stockholmska snacket nog aldrig går ur en. *fniss*  Fast vi hälsar på alla vi möter, vi pratar glatt i matkön med obekanta och vi har - tack vare alla våra hundprommisar - lärt oss hitta på hela ön. Och nån längtan till Stockholm har vi inte, tvärtom. Vi åker bara dit när det är som absolut nödvändigast - vilket nog var för 5-6 år sen senast. Stan har inte längre nån dragningskraft på oss, vi har inga släktingar kvar och våra gamla vänner brukar glatt komma hit och hälsa på oss...

SUSIE