DAGBOK + trädgårdsbilder 2018

 Igår var det dags för det viktiga mötet med onkologläkaren . Jag skulle få min "dom" och jag var nog ganska uppskärrad inuti. Trots att jag inte trodde mig om att vara speciellt oroad.....

Vintervy över poolrabatten och "parken" januari 2018. 

Det var två frågor som skulle tas upp. Det ena, den viktigaste, var vad skulle hända efter morgondagen när jag får det sista cellgiftet. Min onkologläkare Greger och jag gick därför över till bröstmottagningen där min läkare Helena samt en nybliven läkare och min sjuksköterska Petra väntade.

I växthuset februari 2018.

Sen blev det först en ordentlig genomgång av min sjukdomshistoria eftersom den nyblivna läkaren skulle sättas in i fallet. Alla tycker att mitt fall är lite speciellt så hon var med för att lära. Till att börja med så har jag en icke hormonell bröstcancer, vilket är ovanligt. Den typen jag har är en av tusen bröstcancrar, men inte nog med det den är atypisk också. Alltså en av tiotusen. Den brukar normalt växa till sig sakta - det gjorde inte min. Den brukar inte vara aggressiv - det var min. Den brukar behandlas enbart med cellgift i tablettform - min krävde betydligt tuffare tag!

Årets första vindruvsblad i mars 2018.

Det "roliga" är att personalen gillar att prata med mig, dom berättar precis allt och behandlar mig som en jämlike. Dom tycker att jag är så insatt - av nån anledning så har nån skrivit i min journal att jag har varit apotekare, trots att jag bara var apotekstekniker en gång i tiden - och det verkar som om det hjälper mig i kontakterna med sjukvården  och får gärna stå kvar. Att jag vet en massa om cancer beror på att Rolle har två typer, lymfom och prostatacancer, samt att jag själv opererades för tjocktarmscancer för sex år sen. Både min gubbe och jag är av den typen att vi ville lära oss det man som lekman kan och har därför försökt läsa så mycket som möjligt - och lite har väl fastnat antagligen!

Rolle städade och tvättade glasrutorna i april 2018. Santos låg och jäste i solen.....

Men...det här med att mina op.sår tar flera år på sig att läka och under den tiden producerar massor med sårvätska ställer alltså till problem. Allvarliga sådana. Jag kan inte få strålning för då kommer bröstet aldrig att läka ihop. Men efter att vi diskuterat för och nackdelar med att avstå från strålning, så bestämdes det att nån sån inte kommer att ske. I alla fall inte inom den närmaste tiden. Jag ska naturligtvis gå på regelbundna och täta kontroller och OM jag skulle få ett återfall i bröstet så kommer hela bröstet opereras bort. Hur det då blir med sårvätska får man hantera då - om det behövs.....

I början på maj var allt färdigt för avtäckning  samt ifyllning av pool.

När diskussionen var klar och bröstet omlagt så var det dags för det andra problemet; Min picline som alltså är en slang som går från armen upp till bröstet nånstans och som är till för att spruta in cellgiftet genom hade börjat åka ur. En läkare hade påtalat att man skulle röntga för att se om om jag var tvungen att få den borttagen och en ny inkörd i kroppen - vilket görs på intensiven - inför det sista cellgiftet. Inget jag såg fram mot precis.....

Redan i början på juni var gräset i "parken" sönderbränt, men alla rosor hade börjat blomma.

Så det var upp till röntgen, där en läkare glodde på bilderna och sa att den måste bytas. Sen ner till onkologen där man skulle ta bort picline och dessutom ta lite blodprover. Men väl där så tyckte systern att hon skulle kolla om det var stopp i slangen, men det var det inte. Det gick alldeles utmärkt att spruta in koksaltlösning. Alltså kontaktade hon narkosläkaren per telefon och - och han sa att det behövdes absolut inte bytas nåt. Alltså så slapp jag det - och blev jätteglad. 

I juli 2018 var det ett härligt väder som jag utnyttjade till att bada så ofta jag kunde. Som tur var gillade inte Santos vatten, så han försökte inte ens hoppa upp på poolkanten.

Så i morgon bitti klockan nio är det dags för sista omgången cellgift, sen tas piclinen bort och jag är utskriven från onkologavdelningen. I framtiden ska jag endast ha kontakt med bröstavdelningen. Så nu håller jag tummarna att bröstet börjar läka ordentligt nu när jag inte längre får något cellgift, att jag inte får nåt återfall och att jag kan börja hämta mig efter det här hemska halvåret och att man kan återgå till ett lite normalare liv.....

Den blå floxen bara blommade och blommade. Den hade börjat att blomma redan i juni och fortsatte
sen in i augusti. 2018 var ett mycket bra växtår!

Väl hemma igen vid så blev det "fest". Rolle hade köpt kräftor åt mig samt likör, Irish Cream. Den senare drack jag ett glas av men blev jättedålig, så alkohol får jag nog vänta med tills framåt midsommar. Jag mådde så dåligt att jag inte kunde tänka på kräftorna ens, utan fick lägga mig och sova i 3-4 timmar. Tror faktiskt också att tröttheten kom när anspänningen inför dagens besked släppte. När jag sen mådde bättre igen framåt kvällen så åt jag upp hälften av dom jättegoda kräftorna  - viltfångade amerikanska - samt en smörgås. Idag tog jag resten till lunch. Det gäller att passa på, för jag vet ju hur jag brukar må i 12-14 dagar efter cellgiftet.

Syrenhortensian blommade otroligt fint och det avslutade väl mer eller mindre det härliga året 2018.

SUSIE