onsdag 4 mars 2020

NU HAR DET BÖRJAT

Nöden har ingen lag, säger man. Och just idag tycker jag verkligen att det stämmer. För jag kommer behandla nåt som jag egentligen absolut inte varken vill visa, skriva om eller tänka på!

Men eftersom det som hänt upptar mina tankar helt så har jag inget val. För vädret är precis som vanligt, grått och regnigt och trist - men ganska varmt - så man kan inte göra nåt kul. Och vad jag fattar så är det tydligen vädret som ställt till det!


 Det ser egentligen rätt skönt ut så här på bild, men fy 17 vad en bild kan lura en. Det är det absolut inte. Det är t.o.m. så att om man tittar in bland träden i "kohagen" bakom där det är lite sankt så ser man att det blänker i en massa vattensamlingar!
Här nedan i det jag kallar "lyrrabatten" (tidigare fanns det en liten rönn här som jag hade beskurit till 2 stammar och så hade jag ett nät mellan som några klematis klättrade på, såg ut som en lyra) blommar en rugge med vanliga vita julrosor. Det är faktiskt den enda julros jag fått att överleva - alla andra jag försökt odla har dött! 
Men man ser knappt blommorna för att bladmassan är så stor!!

Men nu är du förstås nyfiken på vad det var jag svamlade om i början på det här inlägget, så vi tar det nu. Igår när jag och Santos satt och kelade framför TV´n så fick jag helt plötsligt se en liten svart prick på hans nacke - som rörde sig! Alltså, årets första fästing!!

Jag är otroligt glad över att Santos har ljus päls, våra förra hundar var ju mörka och där såg man dom inte förrän dom sugit sig fast. Och jag hatar att ta bort dom då!
Men...det hela har gjort att Rolle fick åka iväg alldeles nyss till apoteket och köpa ett fästingshalsband. Alltså till Santos, inte till mig! *fniss*

SUSIE



















2 kommentarer:

Anita, de fyra blomsterhaven sa...

Neeeej! Så det är dags nu. Igår när jag var ute med Lucy fick jag se något svart i pälsen och trodde det var en fästing men som tur var var det bara något skräp. Vill ju vänta så länge som möjligt med att sätta på henne fästinghalsband, vi tog bort det förra i början av december. Usch, dessa eländiga kryp. Först nu börjar jag, efter lång, lång träning, få tillbaka full kraft i mina armmuskler efter neurobrrelian jag åkte på sommaren 2018. Det vill jag absolut inte få igen!

Kram Anita

Ölandsvindar sa...

För fästingarna har det nog varit en kalasvinter. Dessutom ser vi rådjursspår överallt i trädgården och de är ju mellanvärdar för fästingar så det sitter nog en och annan där och väntar på att jag ska börja med sandaler och shorts, men tji vad de bedrog sig. Den lilla vovven jag skrev om är åtta år gammal och har just fått ett nytt hem hos min bror och svägerska, då tidigare matte har fått ändrade förhållanden i sitt arbete. Han är född i Moskva, men flyttade med matte till Sverige, när hon träffade en svensk man för fem år sedan. Ingen vet vad han består av för raser men vi tror att det finns huskey, för han rör sig varglikt, kanske också någon terrier (pälsen) och vi har också lagt till någon vinthund, saluki kanske, som jagar med hjälp av synen, för han har en underlig förmåga att verkligen stirra, t ex om han ser någon röra sig i ett fönster. Han är nätt och behändig, väger ca 18 kg och är jättetrevlig. Så vi ser fram emot att passa honom då och då.