FREDAGSFRÅGOR och TRIST

 I senaste inlägget så slutade jag med att skriva att nåt "trist" hade hänt så att det inte blev nån födelsedagspresent från Rolle. 

Det "trista" pågår fortfarande, så förutom en påse med färska kräftor (är alltså tokig i kräftor) har jag inte sett skymten av nån present. Men det är inget jag önskar mig just nu så det gör inget att det inte blev nån från Rolle. Jag blev ju så otroligt firad av mina andra nära och kära...

Mmmm...

Men tillbaka till det "trista" som hänt. Dagen började bra. Det var bara nån dag efter min födelsedag och jag kände mig så pass pigg att jag beslutade mig för att klippa gräset. Vi har ju en stor tomt så vi har varsin åkgräsklippare, jag en sån där midjestyrd och Rolle - naturligtvis - en som ser ut som en liten traktor. Men min klipper snyggare! Det hade ju kommit en massa regn veckan före så även om gräset fortfarande var brunt så växte det MASSOR av nåt ogräs i det. Så det måste klippas...

Ogräs

Vet inte namnet på ogräset, men det är en stor platt blaffa som det kommer upp smala stänglar ifrån. Dom blir 30-60 cm höga och avslutas med en liten men ganska vacker gul blomma. I år har det alltså blivit massor; Otroligt många! Förmodligen beroende på att jag inte har kunnat sköta trädgården ordentligt på två år - och kanske också beroende på det konstiga väder som varit. 

Mitt arbetsverktyg...

Så efter lite hjälp av Rolle - han ställde ut min klippare, servad och fylld med bensin och hjälpte mig upp. Hade alltså problem med att lyfta vänsterbenet mer än 7-8 cm och ingen ork i vänstra armen/handen. Väl uppe så körde jag runt på framsidan i ganska lugnt tempo och allt kändes underbart, så jag fick för mig att även klippa på gavelsidan. Det gick också riktigt bra så då bestämde jag mig för att ta baksidan - även om jag började känna mig lite trött. Skulle jag inte gjort...!

Jag fick otroligt ont i ryggen (har ju diskbråck) och problem med vänstra armen/handen efter stroken för två år sen - men envis som jag är så gav jag mig inte utan fortsatte att klippa. Till slut var baksidan nästan klar, men jag hade då så ont att jag var tvungen att ge upp. Körde fram till grindöppningen och bad Rolle att hjälpa mig ner. Brukar alltid parkera där för då kan man hålla sig i nätstaketet när man går av eller på. Kom av, men upptäckte då att hela vänstra sidan var bedövad och kroppen inte bar mig. Kroppen vek sig helt...

Hade dock tur att få tag i staketet och Rolle stod ju bredvid och kunde hjälpa mig så jag hängde mig över gräsklipparen. Sen vidtog det hemska att försöka ta sig runt halva huset för att komma till ytterdörren. Rolle satt mig på sin utomhusrollator - han har en inne och en ute för han är kraftlös och vinglig efter en cellgiftsbehandling mot cancer för 25 år sen - och sen körde han mig fram till dörren. Sen skulle jag upp ett par trappsteg för att komma in. Det löste sig genom att Rolle ställde en stol precis i dörröppningen och så kunde vi med gemensamma krafter få upp mig på stolen. 

Den här lilla färden tog en timme ungefär och sen fick jag sitta där i öppningen en halvtimme för att vila mig... Väl inne kom vi på att jag hade fått en stol med hjul av Hjälpmedelcentralen att använda när jag var i köket (alltså när jag kom hem från sjukan efter stroken 2023). Då hade jag även en rullstol, men den lämnade vi tillbaka i höstas då jag inte längre tyckte jag behövde den. Började känna mig bättre! Så fram med den här stolen som jag har använt inne på kontoret så det är den jag använt dom sista veckorna. Vilken otrolig tur att jag hade den!!!

Har nu lärt mig att resa mig (puh) samt ta max 2-3 steg från stolen (behöver dock stöd). Men det bästa är att jag inte längre har nåt ont och att foten och vänsterbenet endast är dåligt nedanför knäet. Är antagligen på bättringsvägen, men igår bestämde jag mig för att ringa Hjälpmedelcentralen 8-10 - ingen svarade (!?) - och tala om att jag behöver en rullstol igen. Likadant idag, inget svar! Men jag gav mig inte utan ringde växeln. Jag kan ju inte längre ta mig fram med hjälp av en krycka utan måste få nånting som går att rulla utomhus, annars kommer jag aldrig att komma ut. Inte ens ut på altanen trots att det finns handtag att hålla sig i och bara är ett trappsteg...

ELISAS FRÅGOR

* Vad i dig har du försökt ändra på, men som kanske inte behöver ändras?   Vet ej...fråga mina nära och kära!

* När blir du för mycket – och när blir du för liten?   Är alldeles för mycket gnällig om mina krämpor - och alldeles för lite "på" när det gäller kontakt med sjukvården och myndigheter. Men har börjat lära om...

* Vad tycker du om att få vara – men bara i vissa sammanhang?   Hjälpsam men bara när det gäller sånt jag kan eller vet! 

* Vad brukar du säga att du ”borde” göra, men ännu inte har börjat?   Borde träna mer, men det är svårt när man inte har nån ork.

* När känner du dig som mest mottaglig för förändring?   När man ligger i sängen och inte kan sova, då får jag alltid "vilda" ideer...som faktiskt ibland förverkligas!!

SUSIE