DAGBOK - med bara gnäll!

Egentligen skulle jag inte skriva det här inlägget precis just nu, jag har nämligen en fruktansvärd halsbränna.  

Det låter ju som nåt simpelt som kanske inte är så mycket att bry sig om, men i verkligheten är det en av dom värsta biverkningarna av cellgiftsbehandlingen för mig. Det gör så otroligt ont från mellangärdet upp till tänderna (yes, värk i tänderna) att jag knappt kan tänka. Jag får en medicin mot magkatarr som ska hjälpa, sen äter jag Novalucol samt dricker Samarin - och det brukar vara det sista som hjälper. Vilket jag känner nu att det börjar göra, värken släpper äntligen lite.....

Blommor från Rolles födelsedag den 14:e som fortfarande är vackra!

För att fortsätta på ämnet biverkningar som - naturligtvis - blir värre för varje gång jag fått min cellgiftsbehandling, så har jag fortfarande ont av att mina slemhinnor i underlivet reagerar. Det är som om man har en extra jävlig mensvärk och så blöder jag. Men det har jag själv lärt mig att bemästra med att ta en Alvedon och sen antingen spruta in salva eller stoppa upp ett vagitorium.

Annars är det tröttheten som är jobbigast. Jag orkar ingenting, verkligen ingenting. Det gör att jag blir sur och grinig, har t.o.m. börjat tappat mitt normalt glada och positiva humör. Men eftersom jag inte är van att göra absolut ingenting och vet massor av saker jag skulle vilja göra, så påverkar det mig. Kanske inte så konstigt.....!?

Ovanpå det här så hände nåt verkligen trist i förrgår. Jag får ibland kramp i benen. Inte en sån där simpel kramp i smalbenet som dom flesta nog har varit med om. Nej, jag kan få kramp i HELA benet. Alltså från ljumsken ner till foten, både på insidan och på utsidan. Det gör så ont att man inte kan röra sig och det var precis vad som hände mig när jag gick fram mot köksbänken härom dagen. För att försöka få krampen att släppa lutade jag mig framåt och försökte böja benet - vilket inte gick - istället så vred jag mig trots att jag belastade det andra benet. Då sa det enormt högt 💥 i den högra höften och jag trodde jag skulle svimma. Vad hade hänt.....hade jag brutit lårbenshalsen, eller.....!? 

Jag kunde inte röra mig alls och hade fruktansvärt ont i hela benet. Rolle masserade mitt krampande vänstra ben och efter en stund när krampen släppt hämtade han två kryckor som vi har sen jag för 10 år sen stukade ett knä. Sen tog jag mig hjälpligt till soffan i vardagsrummet där jag satt hela kvällen. Det här hände alltså i förrgår och sen dess har jag haft hemskt ont i höger höft och ben. Men jag kan nu t.o.m. gå utan kryckor, alltså om man kallar hasning att gå. Kan inte lyfta högerbenet utan drar foten efter mig. Förmodligen är det ett muskelfäste som skadats och det är ju ingenting att göra åt, utan det är bara att avvakta och låt det självläka. Det blir ju lite bättre för varje dag, så tydligen går det åt rätt håll..... 

Hade tänkt göra en cheesecake med lime, men jag vet inte om jag kan stå så länge.
Får se.....

Men - på måndag ska jag till onkologen i Visby för att prata om vilka cellgiftsbehandlingar jag ska få dom här tre sista gångerna - ett möte jag inte tänker ställa upp på. För det första; Åka 2 x 4,5 mil för bara lite prat tycker jag är rätt onödigt. Speciellt nu när Covid19 sprider sig i rasande fart här på Gotland. Dessutom kommer jag inte att kunna gå dom långa korridorerna, utan Rolle måste följa med och köra mig i rullstol. 

Nej, jag ska ringa till avdelningen och be läkaren ringa till mig istället! Vi måste ju kunna ta det per telefon!! Det är bara att hoppas att han tycker det är lika vettigt som mig.....

SUSIE