EN HELIKOPTERTUR

Det är dags att göra ett nytt inlägg så ni förstår att jag är hemma och fortfarande lever. Det sista kan man ju ibland kasta ur sig så där på skoj, men just nu så ligger det faktiskt en anings allvar bakom.....

Jag blev ju utskriven från sjukan för ett bra tag sen, men Nationaldagen blev väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Eller rättare sagt natten till söndagen.....

Dagen började dock perfekt, vi åkte ner till sudret och besökte våra goda vänner och deras fantastiska trädgård med mellan 300-400 blommande trädpioner.

Vi fick en guidad tur och Rolle som inte sett dom blomma tidigare var mycket imponerad. Själv frossade jag i både syn- och doftintryck (se bilderna ovan). Tog det dock lugnt, det var inte fråga om att gå runt i flera timmar, det orkade jag inte, även om man gärna hade gjort det!

Kvällen spenderades halvsovandes i TV-fåtöljen och allt var frid och fröjd. Vi gick och la oss och Rolle och Santos somnade direkt. Själv tog först några Alvedon och efter ett tag en insomningstablett.

Somnade gott, men vaknade vid fyratiden av att jag hade frossa, hackade tänder och låg i en pöl. Jag hade alltså inte kissat på mig (då), utan det var sårvätska som runnit ur mig.
Alltså gick jag yrvaken och väldigt vimsig upp, tog ett par steg fram mot toadörren då resten av sårvätskan rann ur mig och jag halkade i den! Då kissade jag naturligtvis på mig också!!

Rolle vaknade förstås och sprang och frågade om han kunde hjälpa mig. Jag bara skrek att han inte fick röra mig - och röra mig själv kunde jag inte. Jag hade slagit mig riktigt ordentligt. Då sa han att han skulle ringa efter en ambulans, vilket han först inte fick, men till slut gav jag tydligen med mig. Har dock inte en aning om det.....

Nu fanns det inga ambulanser inne, det var ju Nationaldagen med en massa folk på ön som "festat". Så det kom en larmtjänstbil och dom i sin tur ringde efter helikoptern och så var det helt plötsligt en massa folk här. Personalen frågade Rolle om jag brukade sluddra (men nått vin har jag inte rört sen flera månader tillbaka) utan det var hög feber samt medicinerna som påverkade mig.....

Helikoptern hade dom landat i grannens fårhage, men det enda jag tänkte på när dom rullade ut mig var att nu har dom förstört alla små träd i "parken". 

Nu är ju jag vansinnigt flygrädd, men när jag lastats in så var min enda tanke att jag skulle försöka se talltopparna när vi flög iväg. Men inte 17 gjorde jag det, jag hade slocknat helt och vaknade inte förrän vi landade i Visby och iskalla vindar blåste in över helikopterplattan. Trodde jag skulle skramla av båren, men vi var snabbt inne där personal tog hand om mig med massor av filtar, dropp m.m. m.m.

Sen spenderade jag hela dagen i korridoren på kirurgakuten - det var ju som sagt dagen efter Nationaldagen och precis FULLT överallt. Men det gick ingen nöd på mig, jag sov 90% av tiden. All personal var helt fantastisk och när jag halvåtta äntligen fick ett vackert eget rum med sjöutsikt igen, så kände man sig nästan hemma. I alla fall så kändes det säkert och skönt att vara tillbaka.....

Sen låg jag där några dagar, pysslades om och så till slut fick jag komma hem igen. Det enda problemet som jag fick efteråt var att jag hade ont i hela kroppen av fallet, men jag bröt inget som tur var. Men...man är ju bra stoppad! Hade det varit en mager liten speta så hade väl lårbenshalsen gått!!

Nu är jag alltså hemma igen, men fortfarande rinner det massor av sårvätska ut mig. Så nu MÅSTE jag åka  runt på ön för att få det här omskött. Det ska spolas, det ska fyllas men nått konstigt och så ska det hela läggas om ordentligt. 

Igår var jag på kirurgen i Visby, idag var det Hemse som gällde och lör + sön är det vårdcentralen i Visby. 2 gånger i veckan blir det kirurgen i Visby och så här kommer jag få hålla på i veckor/månader, vilket i och för sig inte är så kul. Men måste man så måste man!

Igår skulle jag också fått svar från patologen på Karolinska, men han var sjuk, så jag får inte det förrän nästa vecka. Det finns två varianter; Antingen visar proverna inga cancerceller, då händer inget alls. Eller också visar det sig att det finns nått skit kvar och då ska jag ha cellgiftsbehandling. Men...så länge jag vätskar kan dom inte ge mig det, då läker jag aldrig! 

Så nu håller jag alla tummar och tår och kniper med ögonen att den lilla bit dom misstänkte kunde ha cancerceller var helt frisk.....