HUNDPROMMIS MED FÖRHINDER

Igår var det ju ganska behagligt väder, så vi bestämde oss för att åka iväg för att ta en promenad med Santos. Det har ju varit lite si och så med det sista tiden på grund av all snö vi fått. Han är ju liten och så låg att han hela tiden får skutta upp och ner och det kanske inte är så kul, dessutom har Rolle fått träningsverk i benen efter att ha pulsat runt "järnvägsrundan" (som vi kallar en slinga i skogen här hemma).

Så här "kul" ser det ut idag. Dimmigt, massor med snö och + 3 grader.

Sagt och gjort, vi gav oss iväg. Som tur var ganska påbyltade för vi hade bestämt oss för att åka ner till Ekstakusten och där kan det ju dra litet. Så vi åkte glatt den lilla turistvägen mot havet. På den allra sista biten mötte vi ingen, men det gjorde oss inte misstänksamma - det var ju inte direkt något turistväder. 

Vägen var hyfsad, men så kom vi till en sträcka på ett 20-tal meter där det blåst upp "lite" snö. Men det fanns hjulspår där så vi fortsatte i maklig takt - tills vi helt plötsligen stod stilla. Bilen hade fastnat.....! 

Den enda överlevande "julblomman" - som faktiskt är lika fin fortfarande. Såna gillar jag.....

Jahapp, vad skulle vi göra!? Rolle försökte med allt, gunga bilen (den rörde sig inte), köra framåt och bakåt (den rörde sig inte en millimeter). Ut och kolla, det visade sig att framhjulen (alltså dom drivande) hängde i luften! Hjälp!! Hade vi nån spade i bilen - nej! 

Så kom det en bil på väg åt samma håll som oss. Vi stannade den en bra bit bakom oss så den inte också skulle fastna. Det var en mycket hjälpsam kvinna som körde, så hon sa att hon skulle försöka dra oss loss.

 Innan vi hittade en dragkrok på hennes nya moderna bil hade det väl gått en 15-20 minuter (det är kul med moderna bilar som inte har färdiga krokar utan man ska skruva fast kroken i ett hål bakom en panel som man varken knappt kan hitta eller öppna). Men inte 17 orkade hennes lilla bil dra loss oss! 

Nu började man bli lite orolig faktiskt, gräva för hand med bara några små fåniga handverktyg verkade inte speciellt trevligt. Visserligen var det inte minus 5-6 grader och storm som det var härom dagen, men varmt var det ju inte direkt!

Så kom det en bil från andra hållet. En större, högre och tyngre fyrhjulsdriven bil. I den satt det 3 personer, 2 män och en kvinna. Mycket trevliga och hjälpsamma visade det sig. Dom stannade en bit ifrån och sen kom dom för att se om dom kunde hjälpa till. 

Först försökte vi med att alla tyngde ner frampartiet på bilen för att få grepp, men det gick inte. Och sen försökte vi med gemensamma krafter ta bort den - mycket hårt - sammanpackade snön, men upptäckte då att det var så gott som omöjligt.  Det var bara att bita i det sura äpplet och ringa efter vår "hustomte" Erik med stora traktorn!

Han kastade sig ut i den direkt och redan efter 15 minuter var han på plats. Efter att först ha plogat av vägen ordentligt 20-30 meter bakom oss, så tog det 2 sekunder så var vi loss! 

Det är tur man har vänner som kan hjälpa en och det var en otrolig tur att vi inte var så långt hemifrån. Men å andra sidan, som Erik sa;  Just den här biten på vägen var ökänd för att blåsa igen, så den ska man aldrig ge sig ut på när det kommit snö! Bra att veta för framtiden - vi lärde oss det verkligen "the hard way"!! *fniss*

Det blev alltså ingen prommis får Santos. Jo, jag gick dom sista 100 metrarna hem. Sen tyckte jag lite synd om Rolle, det var ju han som stått ute hela tiden och försökt fixa med draglinan och krokar. Själv satt jag mest i bilen och hade det bra, eller snackade med folket som kom och skulle hjälpa oss. Alltså bakade jag en riktigt god (tydligen, med tanke på hur mycket som gått åt) sockerkaka och kokade vindruvskräm åt honom som tröst i eländet. Och Santos fick 2 köttbullar.....