EN UDDA HUND- & JULHISTORA

För massor av år sen, när vi bodde i Stockholm - eller rättare sagt i Örby mitt emot Älvsjömässan - så firade vi för det mesta julafton hemma hos oss i villan och sen juldagen antingen hos Rolles föräldrar eller mina. Sen växlade vi om på annandagen. 

Juldekorationerna är borttagna, men det har naturligtvis kommit upp andra ljus istället!

Just den här juldagen var vi på södermalm hos Rolles föräldrar och efter en härlig och lång julmiddag så satt vi och småpratade tills vår strävhårige tax Brasse behövde gå ut. Rastningen då var Rolles ansvar, så han försvann ut och det tog väl bara en halvtimme innan dom kom tillbaka. 

Rolles föräldrar bodde precis bredvid Skinnarviksberget så han hade gått dit så Brasse kunde få springa lite lös (det var en mycket lydig och enormt snäll tax).

Två nya små skålar med blanka glittrande orange innanmäten, julklappar, alltså fick jag byta fat till ett som passade.
Den rätta nyansen på faten syns i speglingen till höger!

När dom kom tillbaka in från mörkret och kylan, det var en "riktig" vinter det året, så sprang Brasse omedelbart fram till mig och så satte han sig tryckt mot mig och bara darrade. Vad hade hänt!?

Nej, det hade inte hänt något speciellt, sa Rolle. Annat än när dom kom upp på berget så hade Brasse börjat uppträda väldigt konstigt. Han vände och ville absolut inte gå dit Rolle ville, utan började småspringa tillbaka så Rolle fick koppla honom. Mycket ovanligt för en tax som normalt alltid älskade att vara ute på prommisar. Oavsett hur vädret var!

Den småblommiga amaryllisen har äntligen slagit ut!

Var var ni någonstans frågade svärfar? Vi hade precis kommit fram till berget svarade Rolle, men vi kom aldrig ända upp på det. Galgberget, frågade svärfar?  Jaså, var berget en gammal avrättningsplats!?

Javisst, ett mycket omskrivet och berömt - eller man kanske ska säga ökänt - ställe på söder. 

Hela tiden vi pratade fortsatte Brasse att darra och satt hela tiden och blängde åt det håll Galgberget låg. Han verkade faktiskt helt skräckslagen. Till slut var vi tvungna att åka hem och Brasse drog otroligt i kopplet tills vi kom fram till bilen. Väl inne i bilen slutade han darra och la sig ner i mitt knä och somnade helt utmattad!

Snygg amaryllis, men röd - det tycker ju inte jag att den är! Nu väntar jag bara på den "röda" storblommiga ska slå ut!!

Efter det här så gick aldrig Rolle upp på berget igen när vi var hos svärföräldrarna. Han gick i stället åt andra hållet, ner mot Brännkyrkagatan och Hornsgatan. Brasse fick finna sig i att vara kopplad och han hade faktiskt inget emot det. Han försökte aldrig någonsin igen gå åt det andra hållet.....

Nu är varken jag eller min gubbe religösa, vi tror inte på ett liv efter detta, vi tror inte att man kan få kontakt med folk som är avlidna - vi är mycket skeptiska till allt sånt. Med det sagt så vet vi ju vad vi upplevde.
Min enda "logiska" förklaring är att man visserligen brukar skoja om att hundar har ett 6:e sinne, men det vete katten om dom inte har det!