FÖRSKRÄCKELSE OCH GLÄDJE

Dagens inlägg kommer att handla om två ytterligheter, alltså när man blir väldigt rädd och när man blir väldigt glad. Det var nämligen vad som hände mig igår!

Det började med att jag gick ut med Penny på morgonen. Det var "nästan" behagligt, bara -9 och sol. Min gubbe och jag brukar turas om att gå ut och han brukar alltid gå in i kohagen (som alltså är ett mycket stort område med skog och betesfält) bakom huset. Nu när det varit så mycket snö brukar jag gå ut på vägen, men eftersom snön sjunkit ihop lite tänkte jag det kunde vara kul att gå där också. Framförallt tycker ju Penny om det, då slipper hon ju kopplet.

Nu är det ju så att Penny är fyllda 16 och nästan helt döv. Hon hör dock husses enormt starka busvisslingar - om hon är inom 15-20 meter - så han har hitintills inte haft några problem. Och hon har aldrig tidigare sprungit bort från oss. Men.....igår vet jag inte vad som flög i henne. Kanske det var något mysigt djurspår som luktade extra gott eller också slog det helt slint!

När vi väl kom in i kohagen så bara drog hon iväg rätt in i den glesa skogen. Hon är ju ganska liten - väger bara 6 kg - så det var jobbigt för henne att skutta i snön - men jäklar vilken fart hon hade. Jag ropade och skrek men jag såg ju på henne att hon inte hörde, utan hon glodde - och sprang - åt fel håll hela tiden.

Till att börja med så oroade jag mig inte, hon går ju alltid lös och har aldrig sprungit bort, utan tänkte att det går en stund så upptäcker hon att jag inte är med. Då vänder hon och kommer tillbaka. Men, inte gjorde hon det inte. Istället såg jag henne försvinna in bakom träden och efter en stund var hon VÄLDIGT långt bort. Och till slut såg jag henne inte alls!

Då kom rädslan! Längst bort i kohagen finns nämligen en kanal där vattnet inte är fruset. På ett ställe kan korna komma ner för att dricka vatten, annars är det en hög bank och kommer man upp på den så sluttar den på andra sidan mycket brant c:a 3 meter rätt ner i kanalen.
Nu såg jag skräckscenariot med Penny som halkar ner i kanalen och drunkar framför mig. Eller också kunde hon ta sig in på grannens tomt och därifrån rätt ut på landsvägen utanför. Hjälp!

Jag sprang hem, skrek åt Rolle vad som hänt, hämtade min visselpipa och så sprang jag ut igen. Fortfarande syntes ingen hund till. Strax efter kom husse ut och han började direkt att gå i Pennys spår som verkligen gick kors och tvärs i skogen. Själv tog jag stigen som går runt skogen så jag kom ut på sidan av den allra längst bort. Hela tiden visslade jag i pipan och Rolle busvisslade.

Till slut ser jag en svart liten "råtta" springa fram och tillbaka NEDANFÖR kanalbanken. Så vände hon och sprang lite mot mig och till slut såg hon mig - eller kanske hörde visselpipan - och kom jätteglad fram till mig. Jag lyfte upp henne, kramade henne och hon verkade väldigt glad över att äntligen ha hittat mig.
Däremot fick jag inte sätta på henne kopplet, vilket hon aldrig brukar bekymra sig om annars. Så hon var helt klart inte sig själv. Jag vågade inte heller sätta ner henne lös utan när Rolle till slut kom fram till oss så kopplade vi henne med gemensamma krafter och sen tog vi snabbaste vägen hem. Då var jag helt slut och upptäckte att både svetten och tårarna rann.

Men...så här är det att ha en gammal och förmodligen senil hund, det får vi leva med. För när vi efteråt fick igenom vad som hänt och vad som hänt dagarna innan kom vi på att hon har börjat med att försöka gå in genom grinden på baksidan av huset, som vi normalt aldrig brukar göra. Det är som om hon inte riktigt hittar längre. Precis likadant var det för vår förra hund när han blev gammal. Han blev hela 18 år och sista året hittade han inte hem utan gick alltid förbi grinden så man fick ställa sig framför honom och peka. Han hörde inget heller!

Så hädanefter blir det inga okopplade promenader för Penny. Jo, kanske när vi går på nått nytt ställe och är med båda två. Då är det betydligt lättare att hålla uppsikt över henne och hon vågar inte gå så långt ifrån oss på obekanta områden. Vi vet ju att hon kan dö precis när som helst, men vi vill inte att hon ska göra det alldeles ensam någonstans där vi kanske inte ens hittar henne sen.
Så idag var det alltså husses tur att ta morgonpromenaden och då fick hon ha koppel på sig, vilket hon inte gillade alls. Men bättre sur hund än orolig husse och matte!
 
 

Sen över till det som var glädjande igår, jag fick en fin "award" av Rosor och Ruiner (snacka om passande dag, jag behövde verkligen något uppiggande) och skulle ju egentligen ha skickat den vidare till tre av mina bloggvänner. Men jag kan inte välja ut några få, utan awarden går till er ALLA.
Det ger mig mycket stor glädje att läsa alla bloggar och ibland undrar jag hur man kunde klara sig utan bloggning tidigare. Speciellt under den här trista årstiden.

Så tack ALLA bloggvänner för att ni finns därute och läser mina inlägg och skriver egna. Den här awarden är till er!