Han hade visserligen varit sjuk i tre år, men tillståndet var på intet sätt så dramatiskt just nu utan ett par månader, ett halvår till skulle han väl klara sig trodde vi. Men......så är det ibland, man vet inte vad som väntar en. Lasse fick inte ens fylla 55!
Han slapp dock att ligga på sjukhus - som han fruktade - och fick somna in under natten bredvid sin fru och sina två katter i sovrummet. Det kanske var det bästa som kunde hända ändå - för dom båda två!
Men riktigt sorgligt är det och det gjorde också att vi båda fick lite att tänka på - igen. Visserligen är Rolles lymfomcancer under kontroll, men den kan ju bryta ut igen precis när som helst.
Men å andra sidan har man ju kommit upp i den ålder då bekanta och vänner börja falla ifrån och till slut kommer det ju att hända en själv, även om man absolut inte vill tänka på det. Men gubben min som "lider" av svår galghumor brukar dock alltid påpeka; "Ingen har ju överlevt hittills tyvärr!"
Susie
8 kommentarer:
Det är alltid lika svårt när man mister någon oavsett när, hur eller varför. Tänk om det varit så som små barn ofta tror, att vi alla blir gamla och att de äldsta går först. En värmande kram från mig till er båda / gittan
Vad tragiskt när någon vän eller anhörig går bort. Cancer är en dj-la sjukdom. Vi vet eftersom min gubbe drabbades av den, vid 23-års ålder. Den förändrade och förpestade hela vår framtid.Fick lägga ner vår rörelse, som gick kanonbra, dessutom skulle man visa sig stark, inte så lätt med två små barn en på 3 år och en på 2 mån. När min svärmor gav mig en klapp på axeln och sa, var inte ledsen, detta är Guds vilja !!!! jodå då blev jag ateist.
Kram
Marianne
En stor kram till Er båda
Susanne
Åh, vad sorgligt, den där jäkla cancern, som tar folk alldeles för tidigt. Kram!
Och du, grått hår blir nog jättesnyggt på dig! Att jag inte har bild på mig här på bloggen är att jag vill vara lite halvanonym, ön är ju liten och så där...
Så svårt det är att mista någon man tycker om. Det har jag fått lära mig att livet är inte alltid roligt.
Men man lär sig att leva med det och tänka på roliga positiva minnen.
Jag skriver om det i mitt inlägg idag. Ha de gott ändå.Kram Anita
Jag vill sända Er en riktigt stor kram, för det är jobbigt. Vi hade själva en glädjens dag i går. Ett år efter OP på återbesök var allt BARA BRA.Alla prov o röntgen visade inte ngt. Nu får vi ha det lungt ett ½år i alla fall.
Men livet blir att Lev idag för du vet inte vad morgondagen har i beredskap.
Kramar från oss bägge till ER bägge
Ninne
Ett sorgebud är man aldrig beredd på även om man vet att det ska komma. Kram på er. /Knatten
Vad tråkigt Susie, förstår att du är ledsen.
Jag ficck en tankeställare då min tredje barndomskamrat somnade i höstas. Vi har hängt ihop sen 13 års ålder och nu är dom borta. Jag fick den där tanken att "snart kanske det är min tur" men fy, jag vill vara kvar länge, länge.
Men visst är livet förunderligt - det gäller att ta vara på tiden o vännerna.
Skicka en kommentar