SOMMARBLOMSTRÄDGÅRDEN

DEN BLOMMANDE TRÄDGÅRDEN

Den här trädgården som ligger i Tofta, c:a 2 mil söder om Visby, var bland dom första jag fotade och skrev något om. Men…som jag tidigare påpekat så har jag inte artiklarna eller hemsidesinläggen kvar, fast bilderna räcker ju bra så här följer dom.

Växtligheten var väl anpassad till den typiska gotländska kalkstensgården.



Som synes fanns det mycket att titta på i trädgården, men det var framförallt den otroliga blomprakten med massor av sommarblommor som dominerade.





Ägarinnan drog upp tusentals fröplantor i det gulliga lilla växthuset och sen planterades dom ut i rabatterna bland alla perenner.

Längst in i trädgården fanns en fin liten grind dekorerad med tre katter.

Samtidigt som huset är så typiskt gotländskt så har det också fått en lite sydländsk touche av växterna runt om. T.ex. det frodiga röda - vad det nu var för något - mot den vita altanmuren toppad med tegelpannor.



Och vad sägs om det här festliga flerfamiljshuset för fåglarna!? Underbart sött, eller hur!!

FÖRSKRÄCKELSE OCH GLÄDJE

Dagens inlägg kommer att handla om två ytterligheter, alltså när man blir väldigt rädd och när man blir väldigt glad. Det var nämligen vad som hände mig igår!

Det började med att jag gick ut med Penny på morgonen. Det var "nästan" behagligt, bara -9 och sol. Min gubbe och jag brukar turas om att gå ut och han brukar alltid gå in i kohagen (som alltså är ett mycket stort område med skog och betesfält) bakom huset. Nu när det varit så mycket snö brukar jag gå ut på vägen, men eftersom snön sjunkit ihop lite tänkte jag det kunde vara kul att gå där också. Framförallt tycker ju Penny om det, då slipper hon ju kopplet.

Nu är det ju så att Penny är fyllda 16 och nästan helt döv. Hon hör dock husses enormt starka busvisslingar - om hon är inom 15-20 meter - så han har hitintills inte haft några problem. Och hon har aldrig tidigare sprungit bort från oss. Men.....igår vet jag inte vad som flög i henne. Kanske det var något mysigt djurspår som luktade extra gott eller också slog det helt slint!

När vi väl kom in i kohagen så bara drog hon iväg rätt in i den glesa skogen. Hon är ju ganska liten - väger bara 6 kg - så det var jobbigt för henne att skutta i snön - men jäklar vilken fart hon hade. Jag ropade och skrek men jag såg ju på henne att hon inte hörde, utan hon glodde - och sprang - åt fel håll hela tiden.

Till att börja med så oroade jag mig inte, hon går ju alltid lös och har aldrig sprungit bort, utan tänkte att det går en stund så upptäcker hon att jag inte är med. Då vänder hon och kommer tillbaka. Men, inte gjorde hon det inte. Istället såg jag henne försvinna in bakom träden och efter en stund var hon VÄLDIGT långt bort. Och till slut såg jag henne inte alls!

Då kom rädslan! Längst bort i kohagen finns nämligen en kanal där vattnet inte är fruset. På ett ställe kan korna komma ner för att dricka vatten, annars är det en hög bank och kommer man upp på den så sluttar den på andra sidan mycket brant c:a 3 meter rätt ner i kanalen.
Nu såg jag skräckscenariot med Penny som halkar ner i kanalen och drunkar framför mig. Eller också kunde hon ta sig in på grannens tomt och därifrån rätt ut på landsvägen utanför. Hjälp!

Jag sprang hem, skrek åt Rolle vad som hänt, hämtade min visselpipa och så sprang jag ut igen. Fortfarande syntes ingen hund till. Strax efter kom husse ut och han började direkt att gå i Pennys spår som verkligen gick kors och tvärs i skogen. Själv tog jag stigen som går runt skogen så jag kom ut på sidan av den allra längst bort. Hela tiden visslade jag i pipan och Rolle busvisslade.

Till slut ser jag en svart liten "råtta" springa fram och tillbaka NEDANFÖR kanalbanken. Så vände hon och sprang lite mot mig och till slut såg hon mig - eller kanske hörde visselpipan - och kom jätteglad fram till mig. Jag lyfte upp henne, kramade henne och hon verkade väldigt glad över att äntligen ha hittat mig.
Däremot fick jag inte sätta på henne kopplet, vilket hon aldrig brukar bekymra sig om annars. Så hon var helt klart inte sig själv. Jag vågade inte heller sätta ner henne lös utan när Rolle till slut kom fram till oss så kopplade vi henne med gemensamma krafter och sen tog vi snabbaste vägen hem. Då var jag helt slut och upptäckte att både svetten och tårarna rann.

Men...så här är det att ha en gammal och förmodligen senil hund, det får vi leva med. För när vi efteråt fick igenom vad som hänt och vad som hänt dagarna innan kom vi på att hon har börjat med att försöka gå in genom grinden på baksidan av huset, som vi normalt aldrig brukar göra. Det är som om hon inte riktigt hittar längre. Precis likadant var det för vår förra hund när han blev gammal. Han blev hela 18 år och sista året hittade han inte hem utan gick alltid förbi grinden så man fick ställa sig framför honom och peka. Han hörde inget heller!

Så hädanefter blir det inga okopplade promenader för Penny. Jo, kanske när vi går på nått nytt ställe och är med båda två. Då är det betydligt lättare att hålla uppsikt över henne och hon vågar inte gå så långt ifrån oss på obekanta områden. Vi vet ju att hon kan dö precis när som helst, men vi vill inte att hon ska göra det alldeles ensam någonstans där vi kanske inte ens hittar henne sen.
Så idag var det alltså husses tur att ta morgonpromenaden och då fick hon ha koppel på sig, vilket hon inte gillade alls. Men bättre sur hund än orolig husse och matte!
 
 

Sen över till det som var glädjande igår, jag fick en fin "award" av Rosor och Ruiner (snacka om passande dag, jag behövde verkligen något uppiggande) och skulle ju egentligen ha skickat den vidare till tre av mina bloggvänner. Men jag kan inte välja ut några få, utan awarden går till er ALLA.
Det ger mig mycket stor glädje att läsa alla bloggar och ibland undrar jag hur man kunde klara sig utan bloggning tidigare. Speciellt under den här trista årstiden.

Så tack ALLA bloggvänner för att ni finns därute och läser mina inlägg och skriver egna. Den här awarden är till er!

 

CLEMATISTRÄDGÅRDEN

Till min stora förskräckelse så upptäckte jag att när jag flyttade över mina sparade inlägg till den nya datorn förra året, så tog jag bort allt jag publicerat i föreningstidningar och på hemsidor. Hur dum får man vara!?

Jag tror dock att jag sparat dom flesta bilderna, så jag kan nog ändå visa trädgårdarna - och det är ju trots allt det viktigaste. Jag fortsätter alltså med:

CLEMATISTRÄDGÅRDEN

Trädgården jag tänkte presentera idag ligger inte på Gotland, utan istället i Lidköping. Jag besökte den här trädgården i slutet på juli 2006 på vår årliga fastlandssemester och blev mycket hjärtligt välkomnad av ägaren. Detta trots att vi egentligen skulle varit en hel grupp från Trädgårdsamatörerna Gotland, men det blev alltså bara jag som åkte dit så han måste ha varit lite besviken.



I den här lilla förortsträdgården fanns det runt 400 klematisplantor, så dom som säger att dom inte har plats med mer än ett par få Clematis får verkligen tänka om. Sen fanns det ju också lite annat (se bilden ovan på Astilbe-rabatten), så det var verkligen en trevlig trädgård att gå runt i.

Trots att trädgården alltså var väldigt liten, så lyckades jag spendera över en och en halv timme där så ni förstår att det fanns en hel del att se och prata om. Min gubbe och hunden, dom satt i bilen utanför med lite lektyr och väntade. (Ja, alltså Rolle läste, Penny sov nog mest!)



Tyvärr har jag ju inte manuset kvar till inlägget jag gjorde på Trädgårdsamatörernas hemsida, så det blir inga namn på dom vackra Clematis jag visar. Men ni kan ju titta och njuta i alla fall.

Just den här sommaren hade det varit ganska kyligt och dessutom regnat något otroligt, så ägaren var lite ledsen över att hans Clematis inte blommade lika fint som vanligt. Vadå!?

 

Själv tyckte jag det var ett överdåd av blommor precis överallt. Men det är klart, jag hade ju inte sett trädgården under optimala väderförhållanden.

Hans fru var också mycket trevlig och jag tror att även hon var ganska så insatt i odlingen, även om det var mannen som var den stora Clematisspecialisten.

En sak som var kul att se var deras innovativa sätt att odla Clematis. Det slingrade sig klematisrankor precis överallt, som här i Thujahäcken t.ex….

…och så fanns det naturligtvis en massa spaljéer av allehanda slag…..

...samt små piedestaler.....

...och gamla träd.....

…samt massor av krukor, där dom lite känsligare sorterna odlades!





En sak som slagit mig nu efteråt är att det är ganska lätt att odla Clematis om man är ett ”färgfreak”. Ja, alltså om man gillar att färgavstämma sina växter i trädgården.

Här går alla Clematis i blått, lila, rosa eller rosarött. Och alla var extremt vackra och bidrog till att jag numera har uppåt 15 Clematis som växer i olika delar av min trädgård!

Fast jag skulle ju faktiskt kunna ha betydligt fler, nu när jag tänker på det.....   :-)

VACKERT VÄDER!?

Uttrycket "vackert väder" brukar ju för det mesta användas på sommaren, när det är riktigt blå himmel och strålande sol och man kan åka och ta sig ett dopp i havet t.ex.

Men...jag har kommit på mig med att använda uttrycket nu under vintern också. Inte för att jag egenligen tycker att det är riktigt "vackert väder", utan för att det inte finns något annat uttryck som passar.

Och visst, vackert ser det ju ut innifrån huset eller på bild!

Här är t.ex. mitt uppvuxna glanskörsbär - Prunus serrula - vars kopparfärgade bark glänser i solen. Det ser ju fint ut, men....

Det hjälper inte, det var -10 grader när bilderna togs igår och trots att himlen då var helt blå så snöade det på morgonen (och har även gjort så idag) så något riktigt bra väder var det ju inte. I alla fall inte vad jag menar med "vackert väder"!

Och titta här ovan vad det här jäkla snöandet har ställt till med. Jag har skrivit om det tidigare, men då var jag så deppad att jag inte ens orkade ta en bild. I mitten på mitt fantastiskt vackra japanska olvon så har tyngden av snön gjort att hela den genomgående stammen splittrats. Och det är fortfarande för mycket snö så man kan inte göra något åt det! Jäklar!!

EN MYCKET KONSTNÄRLIG TRÄDGÅRD

Eftersom jag tidigare var redaktör i Trädgårdsamatörerna Gotland och numera är "flygande reporter" hos Gotland Trädgårdsön så tänkte jag visa några av inslagen jag gjort för respektives hemsida. Det är alltså trädgårdar på Gotland jag besöker, fotar och skriver om.

Igår skrev jag lite om min väninna Lisas älskade tingshusträdgård och då kommenterade Helena att hon gärna såg fler trädgårdar (tack för tipset), så idag blir det hemma hos ett par konstsamlande herrar.

* * *

EN "TALLDUNGE"

I Västergarn har Jan och Bengt sin vackra trädgård på 7000 kvm som ett tjugotal medlemmar i föreningen Gotland Trädgårdsön besökte en varm dag i mitten på juli 2010. Vi välkomnades hjärtligt och entusiastiskt av båda herrarna och så startade vi rundvandringen.

Det man slås av redan i starten är all vacker och intressant konst som finns utplacerad överallt.



Även byggnaderna och trädgårdsmöbler är mycket estetiskt tilltalande. (Tyvärr framgår inte den vackra limegröna nyansen på dynorna i det starka motljuset.)

Det mest anslående är dock alla kluriga och personliga idéer som gör det hela till en mycket spännande trädgård. Det allra senaste tillskottet var den ”framochbak”-vända statyetten med ett par torrabatter för sedum och succulenter nedanför.

Men nu låter vi trädgården tala för sig själv!





Bredvid det nergrävda växthuset. Nedan vy genom växthuset från den lilla uteplatsen på baksidan.

Trädgården ser väldigt medelhavsinfluerad ut och är också planerad och planterad med tanke på att tillgången till jord och vatten kanske inte är den allra bästa. 2010 hade det dock tillkommit en nyborrad brunn, så dom flesta växterna såg välmående ut trots torkan - dock inte dom som växer i dom här krukorna på dom vackra piedestalerna.

Ovan ett litet citronträd som skulle få växa ute året runt!

Många dammar fanns det, alla i helt olika stilar. I den här verkade fiskarna trivas extremt bra eftersom dom tre som fanns från början ynglat av sig otroligt.

Den först anlagda pyttelilla dammen med inbyggt husdjur!

Det viktorianska lusthuset där Bengt och Jan intar alla sina middagar.

Utmed lusthuset växte massor av rosor, bl.a. Maidens Blush.

Sittplatser och konst fanns det precis överallt!

Så var visningen över – det tog nog nästan ett par timmar – och när jag vände mig om på vägen mot bilen så slogs jag av att trädgården ser så rofylld ut, trots allt som pågår i den. Och det gjorde även ägarna, trots att de vid det här laget borde vara jättetrötta på alla besökare och journalister. Det har ju skrivits spaltmeter om trädgården, både i trädgårdstidningar, DN och lokalpressen och så har den också fått utmärkelsen ”Vackraste Trädgården på Gotland”.

Text och foto:
Susie Bloom

* * *

Jahapp, det var alltså den andra trädgården jag visat som jag gjort reportage om - fler följer.