KOMMENTAR

Klicka på KOMMENTARER under det aktuella inlägget. Din kommentar behöver inte vara lång. Du kan bara säga HEJ och skriva ditt namn om du inte känner för mer!

Du måste dock - och det här gäller alla - markera rutan där det står att du inte är en robot, först därefter kan du skicka din kommentar.


VIKTIGT - har du inte någon egen blogg MÅSTE du klicka på ANONYM, då först publiceras den!



SANTOS - VÅR LILLA PODENGO

Här har jag lagt in sånt som rör vår första tid med Santos, sen kommer hans öden och äventyr finnas med under huvudbloggen. Just här går jag dock in lite mer i detalj hur det gick till när vi fick honom, alltså varför det blev just en Podengo Portugues och hur det hela gick till!


Det hela började med att efter bara ett par månader utan hund, Penny gick bort efter midsommarhelgen 2011, så började vi "klättra på väggarna". Är man hundmänniska så är man, oavsett hur gammal man är. 
Vi hade under lång tid intalat oss att nu skulle vi vara utan hund. Vi skulle som nyblivna pensionärer njuta av att kunna göra sånt som vi inte hade kunnat gjort tidigare under väldigt lång tid. T.ex. resa utomlands, gå på krogen eller teatern, hälsa på hos vänner som hade hundar som inte gick ihop med andra hundar osv. osv.
Men när vi gick igenom det här så visade det sig att om vi måste välja på att åka till vårt favoritland England eller ha hund igen - så tvekade vi inte - vi ville ha hund!


Vi gick noga igenom om alla nackdelar att vara hundägare om och om igen. Fördelarna behöver man ju inte nämna, dom ger sig ju själva! Dessutom börjar vi ju bli lite till åren så Rolle påpekade att vi kanske var för gamla. Och det gjorde ju inte livet roligare precis. Skulle man bara sätta sig ner och vänta på att dö!? Var livet slut när man var sextio plus!!
Till slut sa vi högt, alltså inte bara till varandra utan också till våra vänner, att OM vi skulle ha en hund igen så skulle det vara en omplaceringshund mellan 1-5 år! Det betydde ju i själva verket att vi redan hade bestämt oss, inte sjutton fanns det nått OM längre!! *fniss*


När sen vår f.d. granne Bibbi kom över till ön för att vara domarsekreterare på den stora hundutställningen i Visby och kom ner hit till Stjärnarve för att äta middag, så blev det ju helt klart en massa hundsnack.
Hennes väninna Maud var med och vi diskuterade ingående massor av olika raser och var inne på nätet och kollade omplaceringar. Det var dock ingen som passade riktigt - och någon blandras från Irland var enligt Bibbi och Maud helt otänkbart! Dom blev alldeles förskräckta!!
Rolle och jag hade dock en del kriterier som måste stämma; Det fick inte vara någon pälshund, det skulle vara en liten hund som såg ut som en "hund", alltså inte en bulldog eller mops eller liknande och rasen fick inte vara för klemig. (Eller som Santos uppfödare så elegant uttryckte det lite senare; Podengon är inte en "tanthund"! *fniss*)
Vi visste dock att vi inte skulle ha en strävhårig tax igen. Vår tidigare, underbara Brasse som blev hela 18 år, hade ju varit så enormt snäll och lydig att en sån tax kunde vi bara inte få igen. Och vi ville inte ha någon ny Lancashire Heeler. Inte för att Penny var världens snällaste och mjukaste precis, men vi ville inte bli påminda om henne. Sorgen efter henne som individ finns ju där fortfarande!  

På lördagen besökte vi hundutställningen i Visby, men redan på vägen dit hälsade vi på ett par i vår ålder som hade skaffat sig en Västgötaspets vid namn Pia. Dom skulle inte heller ha någon ny hund efter sin gamla som avlidit året innan, men kunde inte motstå en valp som blivit över i en kull.
Damen ifråga var in i en djuraffär för att köpa mat till sin dotters hund, då hon fick se en bild på en liten valp. Under stod att hon blivit över och nu undrade hon om ingen ville ha henne!?
Och var finns den där gulliga lilla valpen, frågade vår bekant? Här - svarade butikens ägare - och släppte ut Pia från dom bakre regionerna. Resten är historia!
Pia var nu 8 månader, jättesöt, livlig, pigg och ursnäll. Så vi sa oss att det kunde ju vara en ras för oss.....om vi hittade en lämplig omplaceringshund! 

På utställningen tittade vi sen på en massa raser; det var Shiba Inu, Lancashire Heeler (Jodå, fast då grät jag hela tiden!), Wellscorgi Pembroke, strävhårig Tax (Inte igen!) m.fl. ...men när dom var klara i Bibbis ring och vi stod och pratade lite kom domaren Kenneth på att kanske Podengo Portugues kunde vara något för oss. Han hade dömt ett antal i Danmark och alla i ringen hade blivit charmade.
Så vi gick till ringen där dom skulle finnas och där fanns 7 små gulliga saker som såg helt olika ut. Det kunde ha varit 7 olika raser faktiskt! Men alla var ursöta och dom verkade väldigt snälla och vänliga också!!


Så naturligtvis föll vi båda två pladask direkt, det var helt klart en Podengo - en släthårig - vi skulle ha! Men...hur hittar man en omplaceringshund av en så ovanlig ras? Det skulle naturligtvis inte bli lätt!

RASBESKRIVNING


Podengo português är en primitiv typ av hund som förmodligen 
härstammar från de hundar fenicier och romare tog med sig 
till iberiska halvön under antiken. Den blev senare uppblandad 
med hundar som följde med morerna under deras invasion på 
700-talet. Hunden anpassade sig till det portugisiska klimatet och 
terrängen och blev den portugisiska kaninhund som den är känd 
som i dag. Den utvecklades utseendemässigt under århundradena 
för att passa sitt användningsområde. Den lilla varianten valdes 
ut från 1400-talet och framåt som råttjägare på de portugisiska 
skeppen.
Podengo português har ståndöron och ett huvud format som en 
fyrsidig pyramid. Rasen har en svans formad som en skära och 
kroppen är välproportionerlig, välmusklad och sunt byggd. Rasen 
skall vara mycket livlig och intelligent. Den skall vara anspråklös 
och robust. Rasen förekommer i tre storlekar och två hårlag, 
slät- och strävhårig


Max

Vi hade dock pratat en hel del med en dam som hade en Podengo-kennel och vi hade fått hennes visitkort. Så på söndagen mailade jag henne, samt la in en blänkare på rasklubbens hemsida och berättade att vi letade efter en omplaceringshund. Svaret från Marianne kom omgående, hon hade blivit uppsökt av Podengons rasklubbsordförande Lena efter det vi lämnat utställningen. Lena hade en champion som hon ville placera om! Så det var ju en vansinnig tur att jag hade hört av mig!!


Max
 
När jag sen pratade med Kennel Faidros ägare, så visade det sig att det gällde Max. Alltså inte den lilla championen och avelshanen Santos som vi hade trott. Max var också 4 år och kastrerad, var i färgen rött & vitt och bodde hos hennes dotter som blivit sjuk och behövde därför omplaceras omgående.
OK, vi ställde in oss på en liten bushund vid namn Max som såg ut precis som en liten räv på bilderna, men så på fredagen fick vi besked om att Max redan tidigare hade blivit bortlovad till en annan familj på Gotland. Denna familj hade nu sagt ja och dom skulle hämta Max från Ystad veckan efter. Deras resa var redan bokad och klar!


Max

Jag bröt nästan ihop innan Lena snabbt talade om att det fanns ju en champion i gult och vitt också; Santos! Det var en fin avelshane, men det började bli för jobbigt för honom på kenneln med alla löptikar. Han var bara skinn och ben. Kunde det vara något för oss!? Javisst, kunde det!!
Och dessutom skulle han få åka med Max och paret tillbaka till Gotland, vi hade det nämligen lite besvärligt med en del sjukhusbesök och vattenläckage i badrummet som satte käppar i hjulen för oss. Annars hade man ju kunnat kasta sig i bilen dagen efter - så sugna var vi!


Mitt i natten till söndagen kom sen vår nya "begagnade" hund till Eksta. Resan hade gått alldeles utmärkt och Santos hade legat i sin nya bur som vi skickat med och tagit det lugnt hela tiden på färjan. Vi hade alltså  köpt en fin mjuk bilbur och lämnat med när Malin & Alf skulle åka till fastlandet på torsdagen.
Dom kom tillbaka mitt i natten så vi träffades i mörkret nere på stora kustvägen vid en avfart strax före midnatt, böt några ord få ord och så lyfte vi över buren - utan att titta i den - till vår bil och åkte hem. 
Malin & Affe samt deras Podengo Max fortsatte söderöver till Burgsvik. När vi kom hem efter några minuter ställde vi in buren i hallen och så öppnade vi den!
Jag har ju hört en del skräckhistorier om hur det kan gå. En var att hunden satt kvar i två veckor i sin bur  där han kände sig trygg och säker. Dom nya ägarna fick dra ut hunden för att ge den mat och den vägrade gå på några prommisar. Gick bara ut och gjorde ifrån sig och sen direkt hem och in i buren igen. Så man var ju lite orolig.....



Ur buren skuttade dock direkt en otroligt liten, söt, pigg och glad herre direkt och rusade fram och nosade på oss och sen försvann han in i huset. Först till köket där det fanns både vatten och fylld matskål. Slafs - så var dom torrisarna (=torrfoder) borta! Och han är faktiskt fortfarande lika matglad!!
Under tiden gick vi in i vardagsrummet och satt oss i varsin soffa. Han kom inrusande, tog ett varv runt och kollade läget lite och sen hoppade han upp i husses knä. Därefter ner på golver och över till mig för en kort sejour. Sen hann han också  med en runda i sovrummet innan vi gick ut med honom på en liten kissrunda och så var det dags för oss alla tre att sova.
Vi hade tagit in den nya buren och ställt den bredvid min säng, men - nej, den var inte alls kul. Han skulle ligga hos sin sprillans nya husse, mitt i sängen! Och där fick han ligga - den första natten - sen pallade inte husse längre. Han tyckte att Santos var en enormt stor hund för att väga runt 5 kg!!


Numera försöker han varje kväll att lägga sig hos någon av oss, men när man med bestämd röst pekar på hans nya korg (han har en till som står på kontoret under en hurts som han också gillar) och säger; "Korgen!" så hoppar han direkt ner och går och lägger sig.
Fast framåt morgonsidan kommer han upp, slickar mig i ansiktet tills han märker att jag vaknat till lite och kryper ner under täcket - vilket är helt underbart! Då sover vi jätteskönt framåt åtta, då han väcker oss båda två med massor av pussar!!
_______________________________________________________________________

På morgonen första dagen så vaknade alltså gubben min alldeles ledbruten. Han var ju inte van att dela säng med en hund. Penny hade alltid legat hos mig, tills dom allra sista åren då hon helt plötsligt ville ligga i sin korg nedanför min säng.
Efter morgonprommisen så kelade och lekte vi lite med honom i sängarna eftersom husse alltid ligger och läser där någon timme och Santos skulle enligt utsago gilla att sova några timmar extra på morgnarna. 
Han är väldigt försiktig när han leker, då var han också extremt försiktig med att komma fram och slicka på oss. Men...vi är ju vana vid "hundpussar" (och gillar det) så när han till slut först gav mig några stycken och sen - när han märkte att det var OK - rusade fram och gav Rolle några, så var det klart. Vi hade redan tagit honom till vår hjärtan!



Och det har faktiskt bara blivit bättre och bättre. Han är en otroligt glad och mycket kärvänlig hund, även om han är mycket försiktig när han träffar andra människor (vilket vi tycker är perfekt). Han går fram och hälsar, men sen backar han undan och sätter sig en bit ifrån.
Om det ringer på dörren skäller han till, sen står han tyst bakom en när man öppnar. Det tog faktiskt flera dagar innan vi hörde något ljud från honom överhuvudtaget och då var det ett skall mot en annan hund. För han gillar inte att det går förbi någon "byracka" utanför på landsvägen. Dom inkräktar helt klart på det han anser vara sitt revir numera! Han har alltså redan gjort sig helt hemmastad här!!



Jag har också hunnit med att ta massor av fästingnymfer som krypit omkring på honom - det är bra med ljus päls då syns dom tydligt, men förmodligen gör det att han får extra många också - och ett antal som satt sig fast. Han har varit underbart snäll och trots att en satt sig dumt under ett framben, så låg han helt stilla. Efteråt har han fått en liten godisbit, så numera tycker han nog det är helt OK. 
Han kliade sig också i öronen så jag har gjort rent dom med topz och det var inte heller några problem. Han satt snällt i mitt knä när jag gjorde det!



Det finns dock några saker som han inte gillar. Att få tassarna torkade när man kommer in t.ex., speciellt inte framtassarna. Det har dock redan blivit en vana och han har t.o.m. börjat lyfta på benen lite för att man ska komma åt ordentligt. Men han är alltså - som alla hundar verkar det som - vansinnigt rädd om framtassarna, så det här med att klippa klor har inte funkat. Då blir han en mycket slingrig och hal liten ål. Värre än både Brasse och Penny faktiskt!

Han gillade inte heller att vi tog matskålen från honom när han åt, men det har vi visat direkt att det måste vi få göra så det är inga problem längre. Men...sen har vi det här med tuggben och vem som har rättighet till dom. Jag försökte mig på att flytta tuggisen en gång, men då morrade han lite mot mig. Han försvarade sin äganderätt till tuggisen - typisk kennelhund!
Jag blev väldigt arg och visade det, då tog han tuggisen och sprang och gömde sig. Sen dess har vi inte kommit i det läget igen, men jag tror nog att vi kommer över det också och det är ju på inga sätt något problem. Han vet ändå vilka som bestämmer över honom och han vet helt klart sin plats i vår lilla flock!



Sen har vi inte vågat ha honom lös utanför tomten ännu. Han har fått gå kopplad, vilket inte är några besvär för oss men kanske inte så kul för honom. Vi har dock tränat lite inkallning och det funkar väl sisådär, i alla fall så länge man har nått gott att locka med.
Så nu i helgen ska vi ta oss ner till ett ställe utmed havet där det är ett stort område med helt öppen mark. Sen ska vi ladda fickorna med en massa godis (han är alltså enormt matglad) och så ser vi vad som händer. Det enda man är orolig för är att han ska få upp spår på rabbisar (små vildkaniner) och börja jaga, men då försvinner han åtminstone inte från kustområdet för det är där dom finns.

Vi har varit ner till Burgsvik och träffat Max, som också var jättegullig och som kommer att få det jättebra hos Malin & Alf och deras katter. Santos tyckte var jättekul, men efter 10 mintuer gick han glatt med oss därifrån och hoppade in i bilen.



För övrigt så är Santos en helt bedårande söt och gullig och gosig och rar och snäll liten hund. Han älskar att gå på prommisar, han ligger snällt i sin bur i bilen när vi är ute på våra sejourer och han är tokig i mat och har redan nu lagt på sig dom hekton som behövdes för att gå från extremt mager till perfekt!
Vi trodde faktiskt inte i vår vildaste fantasi att vi skulle kunna få en sån underbar liten hund. Att det skulle bli bra och kul igen, det hade vi ju på känn men inte att man redan efter 11 dagar skulle älska honom så gränslöst - det är otroligt!

________________________________________________________________________________

14/10-2011 Nu har vi gått ett antal prommisar både nere vid havet på stora öppna ytor men också mitt ute i skogen och det har funkat perfekt att ha honom lös. Han går aldrig ifrån vägarna/stigarna vi går på men han gillar att springa lite före. Då ropar jag: "Hit!" och han kommer farande direkt och sätter sig framför mig. Han vet nämligen att matte har en liten burk med ett väldans, väldans gott godis i som man får smaka av om man är lydig. Det är ett hundgodis som ser ut och luktar som bacon och som han bara får pyttesmå bitar av och det älskar han. Mycket praktiskt!

Det är inte heller några problem med att få honom att komma tillbaka och när man ska sätta på honom halsbandet. Han kommer direkt när man visar kopplet och sätter sig fint.


Fast vi har ännu inte sett hur han uppträder om det kommer en annan hund och/eller människa - och framför allt inte om han driver upp en liten rabbis. Som tur är finns dom nästan bara nere vid havet, så jag tror inte att det kommer att bli några större problem!


En sak som är kul med honom är att han tittar på TV, men inte så länge för han är väldigt kvällstrött! 
Framåt åtta-niotiden tröttnar han på att vara uppe och vill då gärna lägga sig i soffan hos husse. Sen när vi ÄNTLIGEN slutar titta får vi nästan tvinga ut honom på den sista "kissrundan". 
Vi är ju vana med Penny och hon behövde ut varje timme på kvällarna samt ett par gånger på natten. Den här lille "silvergrisen" är ju en mycket ung hund och regnar det t.ex. kan han tydligen hålla sig enormt länge! 
Han - som båda våra tidigare hundar - gillar alltså inte regn alls!!

Om jag till slut ska sammanfatta Santos med några väl valda ord, så är det; 

GLAD, SNÄLL, KELIG, MATFRISK, LYDIG och VÄLDIGT VACKER!


Susie