FÖRSVUNNEN
DAG 1
DAG 1
Det var nästan olidligt varmt. Så här varmt hade det inte
varit på minst tjugo år, tänkte hon. Svetten rann mellan brösten, på ryggen och
in under glasögonen. Hon var helt genomblöt. Och det var helt klart fel tid att
gräva och göra en jättestor rosrabatt, men…vad gör man inte när man beställt
tjugo buskrosor från Danmark som kunde dyka upp vilken dag som helst. Rabatten
måste grävas och förberedas helt enkelt.
Hon stannade upp med arbetet ett tag för att torka ansiktet
och sen tog hon lite kall saft från en termos som stod i skuggan. Precis då
hörde hon en bil som körde in på infarten, stannade och så gick någon uppför
grusgången.
Nej, inte idag också, tänkte hon. Det hade varit en jämn
ström av besökare sen före midsommar, alla kom för att de hade läst om trädgården
i boken om ”Vackra Trädgårdar i Sverige”. Hade hon vetat hur många besök hon
skulle få hade hon aldrig ställt upp.
Att det sen förutom adressen också stod att man skulle ringa
först och boka tid, det verkade som om ingen brydde sig om. Nu måste hon få den
här rabatten uppgrävd, hon hade inte tid att gå runt i flera timmar och berätta
om växterna!
Personen som dök upp runt husknuten var en kvinna som såg
mycket elegant ut. Faktiskt direkt opassande elegant så här ute på landet och
hon var absolut inte klädd som en kvinna som ville gå runt i en trädgård och
titta på en massa växter. Hon hade väl åkt fel.
Kvinnan stannade abrupt när hon fick se Beatrice som stod och
hängde mot grepen i sina skitiga jeans, omålad och okammad och med jord ända
upp till knäna.
Men istället för att ursäkta sig för intrånget så sa hon lågt;
-Trissan!?
-Trissan!?
Chocken gjorde att Beatrice trots det olidliga värmeböljan
blev iskall, svetten fortsatte visserligen att rinna men nu kylde den kroppen
på ett mycket obehagligt sätt. Det kunde bara inte vara sant. Inte nu! Inte
när hon äntligen hade börjat komma över det!!
Hon var tvungen att hastigt sätta sig ner på en av
solstolarna, ta av sig glasögonen igen och torka ansiktet med tröjkanten. Men
hon hade inte hört fel, det var Margareta som stod i hennes trädgård. Margareta,
hennes tvilling som varit försvunnen i 17 år!
Ja, kanske inte direkt försvunnen, utan mera hållit sig borta
självmant efter det att hon dragit iväg till USA för att söka lyckan som
18-åring. Allt Beatrice gått och burit på under dessa 17 år vällde upp inom
henne, men chocken var fortfarande så stor att hon inte kunde komma sig för
annat än att fråga;
Nu lät faktiskt Meg mer än en aning irriterad. Men hade hon mage att
hålla sig undan i 17 år, gifta sig rikt två gånger och sen komma och kräva sin
del av det lilla arvet. Det kunde väl bara inte vara möjligt!?
- Och var kommer du ifrån?
Margareta skrattade på sitt gamla välkända hesa sätt och
frågade om det var OK om hon fick stanna några dagar så skulle hon berätta allt;
- För det finns ju väldigt mycket att berätta som du förstår!
- För det finns ju väldigt mycket att berätta som du förstår!
Beatrice kunde knappt tänka ännu mindre kunde
hon komma på något sätt att slingra sig ur situationen, utan sa till
slut tyst men hövligt att;
-Visst, jag har ett gästrum som inte är upptaget för närvarande!
-Visst, jag har ett gästrum som inte är upptaget för närvarande!
Sen hjälpte hon Margareta att bära in väskorna – som var många - och installera sig i gästrummet. Efter det skrubbade hon febrilt
potatis till middag, gjorde laxpaket som de grillade och så öppnade hon en
flaska vitt vin och slog sig till slut ner vid matbordet mitt emot sin syster.
Margareta ställde lite allmänna frågor till henne om huset
och när hon flyttat dit, sen började hon berätta!
Hon hade jobbat som fotomodell i Stockholm under ett år då en
kvinna på en agentur hade övertalat henne – vilket inte varit speciellt svårt –
att åka till New York och börja jobba. Men den biten av historien kände ju ”Trissan”
till.
Väl i NY hade hon fått massor av kontakter och även några
jobb, men hon upptäckte att hon nog var lite för kort för att bli en riktigt
stor modell och tjäna massor av pengar. Istället satsade hon på att få någon av
de otaliga rika männen som flockades runt henne att fastna ordentligt på
kroken. Vilket en gjorde och redan efter ett halvår var hon rikt gift och hade
flyttat till Los Angeles.
Här kunde Beatrice inte längre hålla sig längre utan frågade
vad som hade hänt hennes ressällskap Anders!?
- Ja, den killen var ju totalt värdelös, sa Margareta. - Förutom
att vara otroligt snygg och bra i sängen så kunde han absolut ingenting!
Vi hade räknat med att han också skulle kunna få en karriär
inom modellandet, men det funkade inte alls. Han var helt enkelt en black om
foten, så redan efter 3-4 veckor i New York sparkade jag ut honom från
lägenheten som jag hyrde. Sen hörde jag inget om honom förrän ett år senare när jag
träffade en gemensam bekant från Sverige. Han hade tydligen dekat ner sig totalt och tagit sitt liv.
-Ja, du vet ju hur han var, väldigt känslig och så där. Han
var inte en person som passade i New York precis!
Beatrice satt där alldeles stum när Margareta i takt med att
hon drack upp resten av vinet i flaskan, berättade mer och mer detaljer om sitt
liv. Till att börja med hade hon direkt bytt förnamn till Meg när hon kom till
USA, det var ett krav från agenturen. Sen när hon gifte sig så fick hon ju också
ett annat efternamn. Det var också i den vevan hon hade skrivit till föräldrarna
att hon inte ville ha någon mer kontakt med dem när hon nu skulle gifta sig och
flytta till Los Angeles. Namnbytet var nog också den främsta anledningen till
att ingen av familjen hade hittat henne när de sökte.
Själv var hon vansinnigt trött på att hela tiden behöva ta
hänsyn till än det ena och än det andra, så hon hade inte sett något skäl till
kontakt.
Nu kunde Beatrice inte längre hålla sig utan frågade lite argt;
Nu kunde Beatrice inte längre hålla sig utan frågade lite argt;
- Tänkte du inte alls på hur vi kände det och att vi kanske
var väldigt oroliga?
- Nej du, sa Margareta, faktiskt inte! Jag var ju så ung, jag
levde ett drömliv och tiden gick och det hände så mycket i USA. Jag hade varken
lust eller tid för familjen här i gamla Sverige!
Nu hade ytterligare en flaska vin gått åt och Margareta började sluddra en aning. Till slut föreslog Beatrice helt utmattad att de skulle gå och lägga sig och prata mer dagen efter.
Nu hade ytterligare en flaska vin gått åt och Margareta började sluddra en aning. Till slut föreslog Beatrice helt utmattad att de skulle gå och lägga sig och prata mer dagen efter.
DAG 2
Beatrice kunde naturligtvis inte sova, hon ältade det hon
fått höra av ”Meg” fram och tillbaka. Hon kunde bara inte fatta att Meg inte
hade förstått hur vansinnigt upprörda och ledsna hon och föräldrarna varit då
för 17 år sen. Att hon inte ens en gång hade hört av sig under alla dessa år
för att kolla om föräldrarna fortfarande var i livet. Helt otroligt!
Sen visste hon naturligtvis inte något om att Beatrice hade
varit med barn med Anders. Att hon varit tvungen att genomgå en abort när han stuckit, hon ville ju inte skämma ut föräldrarna. Vilket resulterade i att hon senare blev deprimerad. När sen ryktet om att Anders tagit sitt liv i USA hade nått
Sverige, så hade hon sjunkit ner i en riktigt kraftig depression och tagits
in några år på en psykiatrisk klinik.
När hon kom ut därifrån hade föräldrarna åldrats dramatiskt,
mamman dog bara något år senare och pappan blev sig aldrig riktigt lik igen. Han
slutade aldrig att hoppas att Margareta skulle höra av sig, hade de haft pengar
hade han säkert kostat på en privatdetektiv för att leta upp henne. Men pappan
hade bara pensionen, så det var inte att tänka på. Det sista han sa på sin dödsbädd var att han bad henne leta
rätt på Margareta - men aldrig hade hon
tänkt då! Aldrig, aldrig, aldrig!!
Hon kokade vid tanken på vad Meg - som hon alltså kallades nu
- hade gjort henne och föräldrarna. Det hade börjat mycket tidigare än för 17
år sen. Hon var väldigt söt redan som barn och därmed bortskämd redan som
liten, medan Beatrice – som var den fula tvillingen – hela tiden blev retad av
henne. Bl.a. kallades hon ”Trissan” av Meg för att hon var lite rund i ungdomen.
Van var Margareta också att få sin vilja igenom, speciellt hos
pappan som alltid föll pladask för alla hennes knep. Men hon var ju faktiskt
charmig, så mamman och Beatrice hade överseende med hennes sätt. Tyvärr! Det hade
nog varit bättre för hela familjen om någon hade stoppat henne redan då!!
Och förresten - stoppa – var inte det precis vad hon längtat
efter att göra länge och nu måste göra!? En sådan elak och bortskämd människa kunde inte få leva vidare som om inget hänt. Hon måste få reda på exakt hur jävligt det hon hade gjort var och hur det hade drabbat familjen.
Och hon skulle inte få vifta
bort det med att bara tycka synd om Beatrice några timmar. Nej! Nu skulle jävla
mig rättvisa skipas!!
Men hur!? Beatrice låg där hela natten och grubblade och till
slut kom hon fram till den rätta slutsatsen; Margareta skulle dö!
Det gällde bara att hon själv skulle klara sig och dessutom,
det allra viktigaste, att Margareta innan hon dog skulle få uppleva det hon
hade upplevt; Att svikas av sin närmaste och käraste.
Hon måste bara komma på
ett bra sätt att döda henne på. Blod är ju inte så trevligt, det lämnar fläckar
och hon visste genom en del TV-program om hur det går till nu för tiden
med DNA-spår och sådant. Alltså måste hon
fundera i lugn och ro och absolut inte göra något förhastat!
DAG 3
Dagen efter vaknade Beatrice väldigt sent och kände stark ångest. Vad var
det hon hade funderat på under natten. Hon var ju inte klok!
Eller var det
kanske precis det hon var? Det var fantasierna om att döda Margareta som hade fyllt henne
under dessa 17 år och nu hade hon ju chansen. Ingen visste här vem Meg var,
grannar var det långt till och de få hon hade kontakt med kände knappast igen henne ens ännu. Hon hade bara bott här ett år och då ägnat sig åt trädgården, inte att
skaffa sig några sociala kontakter. Förresten så gillade hon inte andra människor,
de bara gjorde en illa så hon hade försökt hålla sig undan så mycket som möjligt!
Några andra anhöriga eller släktingar fanns inte längre i
livet, likaså verkade Meg inte ha några band till folk i USA. Hon skulle
försiktigt pumpa henne på lite mer upplysningar de närmaste dagarna, ifall idén
med Megs död blev verklighet.
När Meg vaknade och kom släntrandes från gästrummet åt de en
härlig frukost på altanen och så frågade Beatrice;
- Är det din bil, eller har du hyrt en?
- Den är hyrd så klart. Jag vet ju inte hur länge jag ska
stanna.
- Men jag har ju en bil, det räcker väl. Alltså kan du lämna
tillbaka den om du vill.
Sagt och gjort, på eftermiddagen åkte de in till stan i två
bilar och medan Beatrice handlade lite förnödenheter och var till systembolaget, lämnade Meg tillbaka
hyrbilen. Väl hemma igen så fortsatte Meg att berätta vad som hänt henne, men
hon frågade också lite om vad Beatrice hade varit med om under åren.
Det var ju inte mycket, hon hade ju stannat hemma och skött
om pappan. Hon var dock noga med att inte berätta något om sjukhusvistelserna.
Sen frågade Meg vad Beatrice levde på?
- Jo, jag gör lite bokföringsjobb och sen har jag skrivit
några trädgårdsböcker.
- Jaha, men räckte det till för att kunna köpa det här fina
stället?
Beatrice kände direkt hur misstänksamheten bubblade
upp inom henne.
- Njae, det blev ju några kronor över när jag sålt gården och
fått ut arvet. Länsrätten sökte faktiskt efter dig för arvet, men det är väl preskriberat
vid det här laget.
-Jaså, det tycker du!!
-Jaha, det kan vara bra att veta att då är det här vackra
stället till hälften mitt, skrattade Meg.
Fast skrattet lät väldigt krystat och det verkade inte alls som
om hon skojade, utan att det fanns en visst allvar bakom.
Hon måste dö, tänkte Beatrice. Där gick gränsen. Nu fanns det
ingen längre någon återvändo. Hon skulle aldrig lämna ifrån sig trädgården. Ja,
inte huset heller för den delen!
Nu var det inte längre några fantasier utan bara frågan om
hur och när hon skulle göra det. Hon måste vara riktigt klurig och utnyttja
tiden väl.
Under dagen som gick så dök det upp en fraktbil med rosor
från Danmark. Beatrice packade upp allihop och kollade att det var rätt
namnsorter och antal, samt ställde dem sedan i hinkar med vatten. Alla såg fräscha och fina ut och Meg
verkade faktiskt lite intresserad.
- Jag har ju haft stora trädgårdar men med trädgårdsmästare
som skött det mesta, men rosorna tog jag hand om själv. Fast det är ju inte
riktigt samma sorter här precis.
- Nej, det förstår jag. Men gick det att odla rosor i torra Kalifornien!?
- Min andra man Arnold och jag flyttade strax efter
giftermålet till Pennsylvania och där var det ett perfekt klimat med lite
kallare vintrar. Bra inte bara för rosor, även för andra växter. Alltså är jag
ganska duktig på alla sorts växter.
- Kul, det är väl kanske så att det där med
trädgårdsintresset finns i blodet – vi är ju faktiskt tvillingar!
- Ja, men trots allt inte enäggstvillingar, men en del saker
får man väl med sig i blodet ändå.
När Beatrice på kvällen påpekade att hon inte skulle ha nått
vin för hon skulle ta en Alvedon så hon fick sova, så sa Meg direkt;
- Du kan få en sömntablett av mig. Jag tar två stycken varje
kväll, annars skulle inte jag somna alls.
- Nej, tack, det räcker med Alvedon för mig.
Nu visste Beatice hur hon skulle gå till väga. På natten när
hon smög upp hörde hon hur Meg snarkade. Hon gick in i gästbadrummet och
kollade hennes necessär och där låg dom; Sömntabletterna!
Det var en full burk, så hon tog tre stycken. Det skulle inte
synas – och upptäckte Meg det skulle hon skylla på att hon behövde sova och
hade ändrat sig!
DAG 4
Dagen efter bestämde Beatrice sig för att det fick bli sista
dagen i Megs liv. Det måste ske omgående innan någon uppdagade att det var två
stycken kvinnor i huset. Hon hade gjort tillräckligt med ont, inatt skulle hon
dö!
Meg undrade om de inte skulle plantera rosbuskarna under
dagen, men Beatrice påpekade att rosorna klarade sig bra ett par dagar till och
att de istället skulle göra en liten biltur ner till en härlig liten vik där de
fick vara alldeles ensamma.
Det gällde ju att passa på när det var så otroligt fint och
varmt väder. Hon hade hört på lokalradion att det var hela 26 grader i havet!
Förmiddagen gick fort med massor av sköna bad och framåt
eftermiddagen åkte de hem. Beatrice hade klurat länge på vad hon skulle blanda sömntabletterna
i för något. Det måste ju vara något som var väldigt gott, men också lite
bittert.
Hon bestämde sig för att bjuda på Campari med is, citron
& läsk i skuggan på altanen. Det kunde ju passa så här efter en varm dag i
solen vid havet. Så en stund innan maten gick hon ut med ett stort glas till
Meg, själv vågade hon bara ta ett pyttelitet glas – hon hade lite gallbesvär
och fick vara försiktig med vissa saker.
Sen gick hon in och förberedde maten och när hon kom ut med
den hade Meg druckit upp ¾ av drinken. Bra, det skulle räcka! Hon skulle inte
dö av det, vilket inte var meningen, men hon skulle bli väldigt medgörlig!!
Efter maten och en flaska gott vin började Meg klaga på att
hon var enormt trött, det var nog det här med sol, bad och lantluft som tagit
på henne. Alltså var hon tvungen att gå och vila sig ett tag.
- Ja, gör du det medan jag plockar undan, så Beatrice.
Det var precis så här hon tänkt sig det hela. När Meg väl
somnat skulle hon binda henne vid sängen och sen väcka henne och tala om för
henne vad hon gjort och att det skulle kosta henne livet. Sen skulle hon kväva
henne med en kudde!
Beatrice började plocka ut alla rester och disk från altanen,
men började känna sig lite yr och illamående. Måste blivit lite väl mycket sol
idag hann hon tänka, innan allt blev svart!
DAG 5
Det var fortfarande ett strålande väder när hon för femte
gången gick ut för att kolla hur rosplanteringen hade blivit. Hon ställde sig på altanen och blickade ut över ”sina ägor”
och tänkte att bättre än så här kunde det inte ha gått. Hon var rik, hon var
frisk, hon behövde inte längre varken måla sig, gå i högklackat eller springa
till frissan varje vecka. Hon behövde inte längre leta efter en man.
Gud vad skönt, tänkte hon. Ett helt nytt kapitel i mitt liv. Hon
hade alltid varit realist och visste att man inte kan förlita sig på sitt
utseende och konsten att trollbinda män, när man börjar bli medelålders.
OK, kom det någon trevlig karl i vägen för henne, så är det
klart att hon kanske skulle göra ett försök igen. Men absolut inga mer
dödsfall, nu fick det vara nog. Det blev ju bara svårare och svårare att klara
sig med alla dessa moderna undersökningsmetoder. Alltså det här med DNA och avancerade
gifttester!
Tur att Trissan hade hällt upp Camparin i två olika glas, ett
stort till henne och ett pyttelitet till sig själv. Det hade ju varit hemskt om
hon råkat dricka ur fel glas! *fniss*
Men allt hade gått bra, men nu var hon tvungen att bo kvar
ett tag. I alla fall tills rosbuskarna börjat
ta upp lite näring ur jorden och växt till sig. Och det skulle väl dröja ett
tag förmodligen.
Tänk vilken tur att Beatrice aldrig hade fattat hur lika dom
var egentligen. Omålad och med rufsigt hår skulle inte en kotte kunna skilja på
dem!
Dom var nog enäggstvillingar
egentligen, fast de alltid fått höra att de inte var det. Fast de hade ju inte varit så lika till sättet
förstås. Trissan hade varit som en liten försagd mus. Men, tack vare den yttre
likheten hade hon nu två identiteter. Kunde vara bra om något hände i framtiden!
Man vet ju inte,
kanske hade systern haft någon gömd älskare som dök upp och ställde till
trassel. Men nej, det trodde hon inte om henne. Hon hade varit alldeles för grå
och sipp för det.
Men det var nästan så att allt hade gått åt helsicke eftersom
hon av någon anledning blev så vansinnigt trött igår att hon gick in och la sig
redan klockan sju för att inte vakna förrän vid
fyratiden på morgonen. Helt otroligt!
Beatrice var ju dock död då, så det blev inga större problem -
men det hade varit lite stressat att få ner både henne och rosorna i rabatten
innan det blev morgon. Man får vara tacksam för dom ljusa svenska
sommarnätterna, tänkte hon och log ett förnöjt leende.
Susie Bloom 2012
9 kommentarer:
Den måste jag läsa mer om
redan spännande . . . .
Verkar spännande! Hoppas på en oväntad upplösning!
Siv
Mitt i prick. Tittar nästan bara på deckare, gärna TV4 fakta, samt läser en del. Är spänd på fortsättningen.Tror på ett klurigt slut.
Kram
Yes, nu håller jag andan och väntar på fortsättningen. Själv skriver jag just nu om korp och sommargylling till Ölands nya fågelbok. Spännande på sitt sätt.
Kram /Kerstin
Spännande,väntar på fortsättning.
marianne
Den var spännande... med lite mer detaljer och lite mer ingående personbeskrivningar tror jag den skulle platsa som en minideckare i en tidning.
SIV
En perfekt liten thriller! Trots att den var så kort, gav den en spännande känsla! Som jag skrev tidigare, kunde den platsa som en minithriller i en tidning, men med lite mer detaljer och kanske komplettering av personligheterna. Go on!!!!
Hälsningar Siv
Vilken oväntad vändning. Vad duktig du är!!
Jag är svag för psykologiska böcker och filmer. Gillade ditt sätt att vända på spänningen. Kändes trovärdigt. Tänk att man inte ens kan lita på sin egen tvillingsyster. :)
Skicka en kommentar