FÖRSVUNNEN - en psykologisk minithriller


FÖRSVUNNEN
DAG 1

Det var nästan olidligt varmt. Så här varmt hade det inte varit på minst tjugo år, tänkte hon. Svetten rann mellan brösten, på ryggen och in under glasögonen. Hon var helt genomblöt. Och det var helt klart fel tid att gräva och göra en jättestor rosrabatt, men…vad gör man inte när man beställt tjugo buskrosor från Danmark som kunde dyka upp vilken dag som helst. Rabatten måste grävas och förberedas helt enkelt.
Hon stannade upp med arbetet ett tag för att torka ansiktet och sen tog hon lite kall saft från en termos som stod i skuggan. Precis då hörde hon en bil som körde in på infarten, stannade och så gick någon uppför grusgången.

Nej, inte idag också, tänkte hon. Det hade varit en jämn ström av besökare sen före midsommar, alla kom för att de hade läst om trädgården i boken om ”Vackra Trädgårdar i Sverige”. Hade hon vetat hur många besök hon skulle få hade hon aldrig ställt upp.
Att det sen förutom adressen också stod att man skulle ringa först och boka tid, det verkade som om ingen brydde sig om. Nu måste hon få den här rabatten uppgrävd, hon hade inte tid att gå runt i flera timmar och berätta om växterna!

Personen som dök upp runt husknuten var en kvinna som såg mycket elegant ut. Faktiskt direkt opassande elegant så här ute på landet och hon var absolut inte klädd som en kvinna som ville gå runt i en trädgård och titta på en massa växter. Hon hade väl åkt fel.
Kvinnan stannade abrupt när hon fick se Beatrice som stod och hängde mot grepen i sina skitiga jeans, omålad och okammad och med jord ända upp till knäna.
Men istället för att ursäkta sig för intrånget så sa hon lågt;
 -Trissan!?
Chocken gjorde att Beatrice trots det olidliga värmeböljan blev iskall, svetten fortsatte visserligen att rinna men nu kylde den kroppen på ett mycket obehagligt sätt. Det kunde bara inte vara sant. Inte nu! Inte när hon äntligen hade börjat komma över det!!
Hon var tvungen att hastigt sätta sig ner på en av solstolarna, ta av sig glasögonen igen och torka ansiktet med tröjkanten. Men hon hade inte hört fel, det var Margareta som stod i hennes trädgård. Margareta, hennes tvilling som varit försvunnen i 17 år!
Ja, kanske inte direkt försvunnen, utan mera hållit sig borta självmant efter det att hon dragit iväg till USA för att söka lyckan som 18-åring. Allt Beatrice gått och burit på under dessa 17 år vällde upp inom henne, men chocken var fortfarande så stor att hon inte kunde komma sig för annat än att fråga;
- Och var kommer du ifrån?

Margareta skrattade på sitt gamla välkända hesa sätt och frågade om det var OK om hon fick stanna några dagar så skulle hon berätta allt; 
- För det finns ju väldigt mycket att berätta som du förstår!
Beatrice kunde knappt tänka ännu mindre kunde hon komma på något sätt att slingra sig ur situationen, utan sa till slut tyst men hövligt att; 
 -Visst, jag har ett gästrum som inte är upptaget för närvarande!
Sen hjälpte hon Margareta att bära in väskorna – som var många - och installera sig i gästrummet. Efter det skrubbade hon febrilt potatis till middag, gjorde laxpaket som de grillade och så öppnade hon en flaska vitt vin och slog sig till slut ner vid matbordet mitt emot sin syster. 

Margareta ställde lite allmänna frågor till henne om huset och när hon flyttat dit, sen började hon berätta!
Hon hade jobbat som fotomodell i Stockholm under ett år då en kvinna på en agentur hade övertalat henne – vilket inte varit speciellt svårt – att åka till New York och börja jobba. Men den biten av historien kände ju ”Trissan” till.

Väl i NY hade hon fått massor av kontakter och även några jobb, men hon upptäckte att hon nog var lite för kort för att bli en riktigt stor modell och tjäna massor av pengar. Istället satsade hon på att få någon av de otaliga rika männen som flockades runt henne att fastna ordentligt på kroken. Vilket en gjorde och redan efter ett halvår var hon rikt gift och hade flyttat till Los Angeles.



Här kunde Beatrice inte längre hålla sig längre utan frågade vad som hade hänt hennes ressällskap Anders!?

- Ja, den killen var ju totalt värdelös, sa Margareta. - Förutom att vara otroligt snygg och bra i sängen så kunde han absolut ingenting!

Vi hade räknat med att han också skulle kunna få en karriär inom modellandet, men det funkade inte alls. Han var helt enkelt en black om foten, så redan efter 3-4 veckor i New York sparkade jag ut honom från lägenheten som jag hyrde. Sen hörde jag inget om honom förrän ett år senare när jag träffade en gemensam bekant från Sverige. Han hade tydligen dekat ner sig totalt och tagit sitt liv.

-Ja, du vet ju hur han var, väldigt känslig och så där. Han var inte en person som passade i New York precis!


Beatrice satt där alldeles stum när Margareta i takt med att hon drack upp resten av vinet i flaskan, berättade mer och mer detaljer om sitt liv. Till att börja med hade hon direkt bytt förnamn till Meg när hon kom till USA, det var ett krav från agenturen. Sen när hon gifte sig så fick hon ju också ett annat efternamn. Det var också i den vevan hon hade skrivit till föräldrarna att hon inte ville ha någon mer kontakt med dem när hon nu skulle gifta sig och flytta till Los Angeles. Namnbytet var nog också den främsta anledningen till att ingen av familjen hade hittat henne när de sökte.

Själv var hon vansinnigt trött på att hela tiden behöva ta hänsyn till än det ena och än det andra, så hon hade inte sett något skäl till kontakt. 

Nu kunde Beatrice inte längre hålla sig utan frågade lite argt;

- Tänkte du inte alls på hur vi kände det och att vi kanske var väldigt oroliga?

- Nej du, sa Margareta, faktiskt inte! Jag var ju så ung, jag levde ett drömliv och tiden gick och det hände så mycket i USA. Jag hade varken lust eller tid för familjen här i gamla Sverige!
Nu hade ytterligare en flaska vin gått åt och Margareta började sluddra en aning. Till slut föreslog Beatrice helt utmattad att de skulle gå och lägga sig och prata mer dagen efter.



DAG 2

Beatrice kunde naturligtvis inte sova, hon ältade det hon fått höra av ”Meg” fram och tillbaka. Hon kunde bara inte fatta att Meg inte hade förstått hur vansinnigt upprörda och ledsna hon och föräldrarna varit då för 17 år sen. Att hon inte ens en gång hade hört av sig under alla dessa år för att kolla om föräldrarna fortfarande var i livet. Helt otroligt!



Sen visste hon naturligtvis inte något om att Beatrice hade varit med barn med Anders. Att hon varit tvungen att genomgå en abort när han stuckit, hon ville ju inte skämma ut föräldrarna. Vilket resulterade i att hon senare blev deprimerad. När sen ryktet om att Anders tagit sitt liv i USA hade nått Sverige, så hade hon sjunkit ner i en riktigt kraftig depression och tagits in några år på en psykiatrisk klinik. 


När hon kom ut därifrån hade föräldrarna åldrats dramatiskt, mamman dog bara något år senare och pappan blev sig aldrig riktigt lik igen. Han slutade aldrig att hoppas att Margareta skulle höra av sig, hade de haft pengar hade han säkert kostat på en privatdetektiv för att leta upp henne. Men pappan hade bara pensionen, så det var inte att tänka på. Det sista han sa på sin dödsbädd var att han bad henne leta rätt på Margareta - men aldrig hade hon tänkt då! Aldrig, aldrig, aldrig!!

Hon kokade vid tanken på vad Meg - som hon alltså kallades nu - hade gjort henne och föräldrarna. Det hade börjat mycket tidigare än för 17 år sen. Hon var väldigt söt redan som barn och därmed bortskämd redan som liten, medan Beatrice – som var den fula tvillingen – hela tiden blev retad av henne. Bl.a. kallades hon ”Trissan” av Meg för att hon var lite rund i ungdomen.
Van var Margareta också att få sin vilja igenom, speciellt hos pappan som alltid föll pladask för alla hennes knep. Men hon var ju faktiskt charmig, så mamman och Beatrice hade överseende med hennes sätt. Tyvärr! Det hade nog varit bättre för hela familjen om någon hade stoppat henne redan då!!

Och förresten - stoppa – var inte det precis vad hon längtat efter att göra länge och nu måste göra!? En sådan elak och bortskämd människa kunde inte få leva vidare som om inget hänt. Hon måste få reda på exakt hur jävligt det hon hade gjort var och hur det hade drabbat familjen. 
Och hon skulle inte få vifta bort det med att bara tycka synd om Beatrice några timmar. Nej! Nu skulle jävla mig rättvisa skipas!!

Men hur!? Beatrice låg där hela natten och grubblade och till slut kom hon fram till den rätta slutsatsen; Margareta skulle dö! 
Det gällde bara att hon själv skulle klara sig och dessutom, det allra viktigaste, att Margareta innan hon dog skulle få uppleva det hon hade upplevt; Att svikas av sin närmaste och käraste.

Hon måste bara komma på ett bra sätt att döda henne på. Blod är ju inte så trevligt, det lämnar fläckar och hon visste genom en del TV-program om hur det går till nu för tiden med DNA-spår och sådant.  Alltså måste hon fundera i lugn och ro och absolut inte göra något förhastat!



DAG 3



Dagen efter vaknade Beatrice väldigt sent och kände stark ångest. Vad var det hon hade funderat på under natten. Hon var ju inte klok! 
Eller var det kanske precis det hon var? Det var fantasierna om att döda Margareta som hade fyllt henne under dessa 17 år och nu hade hon ju chansen. Ingen visste här vem Meg var, grannar var det långt till och de få hon hade kontakt med kände knappast igen henne ens ännu. Hon hade bara bott här ett år och då ägnat sig åt trädgården, inte att skaffa sig några sociala kontakter. Förresten så gillade hon inte andra människor, de bara gjorde en illa så hon hade försökt hålla sig undan så mycket som möjligt!
Några andra anhöriga eller släktingar fanns inte längre i livet, likaså verkade Meg inte ha några band till folk i USA. Hon skulle försiktigt pumpa henne på lite mer upplysningar de närmaste dagarna, ifall idén med Megs död blev verklighet.

När Meg vaknade och kom släntrandes från gästrummet åt de en härlig frukost på altanen och så frågade Beatrice;
- Är det din bil, eller har du hyrt en?
- Den är hyrd så klart. Jag vet ju inte hur länge jag ska stanna.
- Men jag har ju en bil, det räcker väl. Alltså kan du lämna tillbaka den om du vill.

Sagt och gjort, på eftermiddagen åkte de in till stan i två bilar och medan Beatrice handlade lite förnödenheter och var till systembolaget, lämnade Meg tillbaka hyrbilen. Väl hemma igen så fortsatte Meg att berätta vad som hänt henne, men hon frågade också lite om vad Beatrice hade varit med om under åren.
Det var ju inte mycket, hon hade ju stannat hemma och skött om pappan. Hon var dock noga med att inte berätta något om sjukhusvistelserna. 
Sen frågade Meg vad Beatrice levde på?
- Jo, jag gör lite bokföringsjobb och sen har jag skrivit några trädgårdsböcker.
- Jaha, men räckte det till för att kunna köpa det här fina stället?
Beatrice kände direkt hur misstänksamheten bubblade upp inom henne.
- Njae, det blev ju några kronor över när jag sålt gården och fått ut arvet. Länsrätten sökte faktiskt efter dig för arvet, men det är väl preskriberat vid det här laget.
-Jaså, det tycker du!!
 Nu lät faktiskt Meg mer än en aning irriterad. Men hade hon mage att hålla sig undan i 17 år, gifta sig rikt två gånger och sen komma och kräva sin del av det lilla arvet. Det kunde väl bara inte vara möjligt!?
-Jaha, det kan vara bra att veta att då är det här vackra stället till hälften mitt, skrattade Meg.
Fast skrattet lät väldigt krystat och det verkade inte alls som om hon skojade, utan att det fanns en visst allvar bakom.

Hon måste dö, tänkte Beatrice. Där gick gränsen. Nu fanns det ingen längre någon återvändo. Hon skulle aldrig lämna ifrån sig trädgården. Ja, inte huset heller för den delen!
Nu var det inte längre några fantasier utan bara frågan om hur och när hon skulle göra det. Hon måste vara riktigt klurig och utnyttja tiden väl.

Under dagen som gick så dök det upp en fraktbil med rosor från Danmark. Beatrice packade upp allihop och kollade att det var rätt namnsorter och antal, samt ställde dem sedan i hinkar med vatten. Alla såg fräscha och fina ut och Meg verkade faktiskt lite intresserad.
- Jag har ju haft stora trädgårdar men med trädgårdsmästare som skött det mesta, men rosorna tog jag hand om själv. Fast det är ju inte riktigt samma sorter här precis.
- Nej, det förstår jag. Men gick det att odla rosor i torra Kalifornien!?
- Min andra man Arnold och jag flyttade strax efter giftermålet till Pennsylvania och där var det ett perfekt klimat med lite kallare vintrar. Bra inte bara för rosor, även för andra växter. Alltså är jag ganska duktig på alla sorts växter.
- Kul, det är väl kanske så att det där med trädgårdsintresset finns i blodet – vi är ju faktiskt tvillingar!
- Ja, men trots allt inte enäggstvillingar, men en del saker får man väl med sig i blodet ändå.

När Beatrice på kvällen påpekade att hon inte skulle ha nått vin för hon skulle ta en Alvedon så hon fick sova, så sa Meg direkt;
- Du kan få en sömntablett av mig. Jag tar två stycken varje kväll, annars skulle inte jag somna alls.
- Nej, tack, det räcker med Alvedon för mig.

Nu visste Beatice hur hon skulle gå till väga. På natten när hon smög upp hörde hon hur Meg snarkade. Hon gick in i gästbadrummet och kollade hennes necessär och där låg dom; Sömntabletterna!
Det var en full burk, så hon tog tre stycken. Det skulle inte synas – och upptäckte Meg det skulle hon skylla på att hon behövde sova och hade ändrat sig!

DAG 4


Dagen efter bestämde Beatrice sig för att det fick bli sista dagen i Megs liv. Det måste ske omgående innan någon uppdagade att det var två stycken kvinnor i huset. Hon hade gjort tillräckligt med ont, inatt skulle hon dö!
Meg undrade om de inte skulle plantera rosbuskarna under dagen, men Beatrice påpekade att rosorna klarade sig bra ett par dagar till och att de istället skulle göra en liten biltur ner till en härlig liten vik där de fick vara alldeles ensamma.
Det gällde ju att passa på när det var så otroligt fint och varmt väder. Hon hade hört på lokalradion att det var hela 26 grader i havet!

Förmiddagen gick fort med massor av sköna bad och framåt eftermiddagen åkte de hem. Beatrice hade klurat länge på vad hon skulle blanda sömntabletterna i för något. Det måste ju vara något som var väldigt gott, men också lite bittert.
Hon bestämde sig för att bjuda på Campari med is, citron & läsk i skuggan på altanen. Det kunde ju passa så här efter en varm dag i solen vid havet. Så en stund innan maten gick hon ut med ett stort glas till Meg, själv vågade hon bara ta ett pyttelitet glas – hon hade lite gallbesvär och fick vara försiktig med vissa saker.
Sen gick hon in och förberedde maten och när hon kom ut med den hade Meg druckit upp ¾ av drinken. Bra, det skulle räcka! Hon skulle inte dö av det, vilket inte var meningen, men hon skulle bli väldigt medgörlig!!

Efter maten och en flaska gott vin började Meg klaga på att hon var enormt trött, det var nog det här med sol, bad och lantluft som tagit på henne. Alltså var hon tvungen att gå och vila sig ett tag.
- Ja, gör du det medan jag plockar undan, så Beatrice.
Det var precis så här hon tänkt sig det hela. När Meg väl somnat skulle hon binda henne vid sängen och sen väcka henne och tala om för henne vad hon gjort och att det skulle kosta henne livet. Sen skulle hon kväva henne med en kudde!

Beatrice började plocka ut alla rester och disk från altanen, men började känna sig lite yr och illamående. Måste blivit lite väl mycket sol idag hann hon tänka, innan allt blev svart!

DAG 5

Det var fortfarande ett strålande väder när hon för femte gången gick ut för att kolla hur rosplanteringen hade blivit. Hon ställde sig på altanen och blickade ut över ”sina ägor” och tänkte att bättre än så här kunde det inte ha gått. Hon var rik, hon var frisk, hon behövde inte längre varken måla sig, gå i högklackat eller springa till frissan varje vecka. Hon behövde inte längre leta efter en man.

Gud vad skönt, tänkte hon. Ett helt nytt kapitel i mitt liv. Hon hade alltid varit realist och visste att man inte kan förlita sig på sitt utseende och konsten att trollbinda män, när man börjar bli medelålders.
OK, kom det någon trevlig karl i vägen för henne, så är det klart att hon kanske skulle göra ett försök igen. Men absolut inga mer dödsfall, nu fick det vara nog. Det blev ju bara svårare och svårare att klara sig med alla dessa moderna undersökningsmetoder. Alltså det här med DNA och avancerade gifttester!
Tur att Trissan hade hällt upp Camparin i två olika glas, ett stort till henne och ett pyttelitet till sig själv. Det hade ju varit hemskt om hon råkat dricka ur fel glas! *fniss*

Men allt hade gått bra, men nu var hon tvungen att bo kvar ett tag.  I alla fall tills rosbuskarna börjat ta upp lite näring ur jorden och växt till sig. Och det skulle väl dröja ett tag förmodligen.
Tänk vilken tur att Beatrice aldrig hade fattat hur lika dom var egentligen. Omålad och med rufsigt hår skulle inte en kotte kunna skilja på dem!  
Dom var nog enäggstvillingar egentligen, fast de alltid fått höra att de inte var det.  Fast de hade ju inte varit så lika till sättet förstås. Trissan hade varit som en liten försagd mus. Men, tack vare den yttre likheten hade hon nu två identiteter. Kunde vara bra om något hände i framtiden!
 Man vet ju inte, kanske hade systern haft någon gömd älskare som dök upp och ställde till trassel. Men nej, det trodde hon inte om henne. Hon hade varit alldeles för grå och sipp för det.

Men det var nästan så att allt hade gått åt helsicke eftersom hon av någon anledning blev så vansinnigt trött igår att hon gick in och la sig redan klockan sju för att inte vakna förrän vid fyratiden på morgonen. Helt otroligt!
Beatrice var ju dock död då, så det blev inga större problem - men det hade varit lite stressat att få ner både henne och rosorna i rabatten innan det blev morgon. Man får vara tacksam för dom ljusa svenska sommarnätterna, tänkte hon och log ett förnöjt leende.

Susie Bloom 2012




9 kommentarer:

Evas Kvarnaro sa...

Den måste jag läsa mer om
redan spännande . . . .

Anonym sa...

Verkar spännande! Hoppas på en oväntad upplösning!
Siv

mammi sa...

Mitt i prick. Tittar nästan bara på deckare, gärna TV4 fakta, samt läser en del. Är spänd på fortsättningen.Tror på ett klurigt slut.
Kram

Ölandsvindar sa...

Yes, nu håller jag andan och väntar på fortsättningen. Själv skriver jag just nu om korp och sommargylling till Ölands nya fågelbok. Spännande på sitt sätt.
Kram /Kerstin

marianne sa...

Spännande,väntar på fortsättning.

marianne

Anonym sa...

Den var spännande... med lite mer detaljer och lite mer ingående personbeskrivningar tror jag den skulle platsa som en minideckare i en tidning.
SIV

Anonym sa...

En perfekt liten thriller! Trots att den var så kort, gav den en spännande känsla! Som jag skrev tidigare, kunde den platsa som en minithriller i en tidning, men med lite mer detaljer och kanske komplettering av personligheterna. Go on!!!!
Hälsningar Siv

Jord under naglarna sa...

Vilken oväntad vändning. Vad duktig du är!!

Anonym sa...

Jag är svag för psykologiska böcker och filmer. Gillade ditt sätt att vända på spänningen. Kändes trovärdigt. Tänk att man inte ens kan lita på sin egen tvillingsyster. :)