KOMMENTAR


Det vore kul om du ville kommentera, så klicka på KOMMENTARER under det aktuella inlägget.
VIKTIGT: Du måste - och det här gäller alla - markera i rutan där det står att du inte är en robot, först därefter kan du skicka din kommentar.
Har du ingen egen blogg MÅSTE du också klicka på ANONYM annars kommer din kommentar inte att publiceras!

fredag 12 juni 2015

EN HELIKOPTERTUR

Det är dags att göra ett nytt inlägg så ni förstår att jag är hemma och fortfarande lever. Det sista kan man ju ibland kasta ur sig så där på skoj, men just nu så ligger det faktiskt en anings allvar bakom.....


Jag blev ju utskriven från sjukan för ett bra tag sen, men Nationaldagen blev väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Eller rättare sagt natten till söndagen.....


Dagen började dock perfekt, vi åkte ner till sudret och besökte våra goda vänner och deras fantastiska trädgård med mellan 300-400 blommande trädpioner.


Vi fick en guidad tur och Rolle som inte sett dom blomma tidigare var mycket imponerad. Själv frossade jag i både syn- och doftintryck (se bilderna ovan). Tog det dock lugnt, det var inte fråga om att gå runt i flera timmar, det orkade jag inte, även om man gärna hade gjort det!

Kvällen spenderades halvsovandes i TV-fåtöljen och allt var frid och fröjd. Vi gick och la oss och Rolle och Santos somnade direkt. Själv tog först några Alvedon och efter ett tag en insomningstablett.


Somnade gott, men vaknade vid fyratiden av att jag hade frossa, hackade tänder och låg i en pöl. Jag hade alltså inte kissat på mig (då), utan det var sårvätska som runnit ur mig.
Alltså gick jag yrvaken och väldigt vimsig upp, tog ett par steg fram mot toadörren då resten av sårvätskan rann ur mig och jag halkade i den! Då kissade jag naturligtvis på mig också!!


Rolle vaknade förstås och sprang och frågade om han kunde hjälpa mig. Jag bara skrek att han inte fick röra mig - och röra mig själv kunde jag inte. Jag hade slagit mig riktigt ordentligt. Då sa han att han skulle ringa efter en ambulans, vilket han först inte fick, men till slut gav jag tydligen med mig. Har dock inte en aning om det.....


Nu fanns det inga ambulanser inne, det var ju Nationaldagen med en massa folk på ön som "festat". Så det kom en larmtjänstbil och dom i sin tur ringde efter helikoptern och så var det helt plötsligt en massa folk här. Personalen frågade Rolle om jag brukade sluddra (men nått vin har jag inte rört sen flera månader tillbaka) utan det var hög feber samt medicinerna som påverkade mig.....


Helikoptern hade dom landat i grannens fårhage, men det enda jag tänkte på när dom rullade ut mig var att nu har dom förstört alla små träd i "parken". 


Nu är ju jag vansinnigt flygrädd, men när jag lastats in så var min enda tanke att jag skulle försöka se talltopparna när vi flög iväg. Men inte 17 gjorde jag det, jag hade slocknat helt och vaknade inte förrän vi landade i Visby och iskalla vindar blåste in över helikopterplattan. Trodde jag skulle skramla av båren, men vi var snabbt inne där personal tog hand om mig med massor av filtar, dropp m.m. m.m.


Sen spenderade jag hela dagen i korridoren på kirurgakuten - det var ju som sagt dagen efter Nationaldagen och precis FULLT överallt. Men det gick ingen nöd på mig, jag sov 90% av tiden. All personal var helt fantastisk och när jag halvåtta äntligen fick ett vackert eget rum med sjöutsikt igen, så kände man sig nästan hemma. I alla fall så kändes det säkert och skönt att vara tillbaka.....

Sen låg jag där några dagar, pysslades om och så till slut fick jag komma hem igen. Det enda problemet som jag fick efteråt var att jag hade ont i hela kroppen av fallet, men jag bröt inget som tur var. Men...man är ju bra stoppad! Hade det varit en mager liten speta så hade väl lårbenshalsen gått!!


Nu är jag alltså hemma igen, men fortfarande rinner det massor av sårvätska ut mig. Så nu MÅSTE jag åka  runt på ön för att få det här omskött. Det ska spolas, det ska fyllas men nått konstigt och så ska det hela läggas om ordentligt. 


Igår var jag på kirurgen i Visby, idag var det Hemse som gällde och lör + sön är det vårdcentralen i Visby. 2 gånger i veckan blir det kirurgen i Visby och så här kommer jag få hålla på i veckor/månader, vilket i och för sig inte är så kul. Men måste man så måste man!


Igår skulle jag också fått svar från patologen på Karolinska, men han var sjuk, så jag får inte det förrän nästa vecka. Det finns två varianter; Antingen visar proverna inga cancerceller, då händer inget alls. Eller också visar det sig att det finns nått skit kvar och då ska jag ha cellgiftsbehandling. Men...så länge jag vätskar kan dom inte ge mig det, då läker jag aldrig! 
Så nu håller jag alla tummar och tår och kniper med ögonen att den lilla bit dom misstänkte kunde ha cancerceller var helt frisk.....

16 kommentarer:

Gunborg Uhno sa...

Fy vad du får gå genom.Att ditt sår ska hålla på och krångla så där är ju inte kul.Tur att du har din humor i behåll och försöker ta det som det kommer.Håller tummar och tår för att ingen cancer finns kvar.
Sänder några kramar .

Rosor och ruiner sa...

Men oj vilken dramatik! Helikopterfärd och allt. Stackare vad du får gå igenom, varför kan de inte få den där sårvätskan att sluta rinna... Jag håller också tummarna för att allt är borta så du kan få bli frisk på riktigt nu!

Kram Gunilla

Ingrid sa...

Vilken pärs du har gått igenom Susie!
Tur i oturen i alla fall att du inte bröt dig när du föll.
Måtte det där såret läka snart så att du kan få fortsätta behandlingen om det skulle behövas. Det låter verkligen jobbigt att åka runt på olika ställen för omläggning.
Jag önskar dig en skön helg!
Stor kram, Ingrid

Maribel sa...

Det låter inte alls trevligt, håller alla tummar och tår att det blir bra snart. Många krya på dig kramar. Marika

IreneL sa...

Men oj vad mycket du får gå igenom! Tur du inte bröt nåt i fallet i alla fall! jag håller tummarna för att allt blir bra nu! Krya på dig!

Rost och rädisor sa...

Oj, så dramatiskt och vilken otur att inte få uppleva lite av helikopterturen nu när du ändå var tvungen att åka. Behöver du inte fylla på extra vätska också när du fölorar så mycket?
Håller försötås tummar och tår för att proverna är bra efter allt detta.
Styrkekram
Anette

Yvonne Blom sa...

Kära vän vilken dramatik du varit med om. Hoppas av hela mitt hjärta att du snart är helt frisk och pigg igen.
Var rädd om dig och njut av den härliga naturen och alla dess under.
Kram

Gunilla Teckenberg sa...

Jag har tänkt så mycket på dig och anade nästan att allt inte var bra när du inte hörde av dig på bloggen.

Hoppas allt snart vänds till det bästa.

Många kramar till dig!

Marlise sa...

Hej Susie
Ich dachte schon, das was nicht gut ist
weil ich keinen neuen Blogbeitrag von dir sah.
Das hört sich ja dramatisch an.
Ich denke an dich
und schicke dir positive Gedanken.
Ich drücke die Daumen das sie keine Kerbszellen finden.

Jag trodde att det är vad är inte bra
eftersom jag inte ser några nya blogginlägg som du gör.
Det låter dramatiskt.
Jag tänker på dig
och jag sänder positiva tankar.
Jag håller tummarna för att de hittar några cancerceller.
Många krya på dig kramar
Marlise

Ölandsvindar sa...

Ojojoj! Vad himla extrabesvärligt allting blir! Som om det inte räckte med själva operationen. Hoppas ändå att ditt fall gav en extra skjuts åt eftervården så du snabbt blir bättre igen och slipper nya "dykningar" i kroppsvätskor utan att nästa blir i poolen istället.
Kram, kram, kram /Kerstin

Jenny sa...

Men oj, vilken dramatik!!! Vad du får vara med om, nu hoppas jag innerligt och håller både tummar och tår att detta inte är något allvarligt utan att du tillfrisknar snabbare än kvickt och får njuta av sommaren med alla blommor.

stor kram

Knatten sa...

Usch Susie, jag tycker så synd om dej.
Och nog är det väl konstigt hur man tänker när man ligger i ambulans o sånt där. Man tänker fasen inte på sej själv utan allt runt omkring. Typ, som man trillar på en isflcäk : "Var det nån som såg mej" fastän man slog halv ihjäl sej. Och måste säga det där´om att det är bra att ha lite hull på kroppen så det finns nåt att ta på om man blir sjuk. Visst attan stämmer väl det. Och även hull som stötdämpare.
Ta hand om dej nu. Inga mer ambulanser eller helikoptrar. /Knatten

Annika sa...

Kära nån, vilken dramatisk upplevelse! Du har en underbar humor som du förmedlar mitt i det jobbiga. Var glad åt den! Å, jag håller tummarna för att det inte är någon cancer i proverna och att du snabbt får bli frisk!
Kram Annika

mammi sa...

Du skall veta att du alltid är i mina tankar. Vi har det ungefär som vanligt, men en del läkarbesök har det blivit, och världens strul med Färdtjänsten. Om jag berättar hur det var i lördags när vi skulle till vår ena dotter som fyllde år, samt hennes son som också gjorde det, skulle ingen tro mig. Så småningom kom vi i alla fall hem, efter en massa strul. Det där med hämtnings- och lämningsadresser verkar inte funka. Men chauffören som skulle skjutsa oss hem, körde först till vårt hem, sen talade han om att en hund hade skällt på honom!!!!
Elvis är lite på kant med en igelkott som kommer då och då, men hur han kan höra det fattar jag inte. Det har väl ändå ingenting med bortskämdhet att göra
Krya på dig, det finns i mina tankar alltid.
Kram till er 3
från oss 3

lavendia sa...

Stackars, stackars dig. Det låter ju inte bra alls. Så mycket sårvätska ännu. Håller tummarna för att du ska repa dig snart. / Britt

Bosse Lidén sa...

Vilken dramatik och vilken tur att du både kom iväg och inte bröt något i fallet. Extra mycket tur att du har Rolle och att han lyckades övertala dig. Jag vågar inte tänka på vad som hänt om du varit ensam hemma. Hoppas på två bra saker. Att de får bukt med sårvätskan och att du slipper cellgiftet. Kram Bosse