torsdag 7 februari 2013

DÅLIG & DUKTIG

Idag har jag gjort två saker som jag egentligen tycker väldigt illa om. Det ena är att cykla på motionscykeln som vi har i gästrummet nu på vintern. Det försöker jag visserligen göra varje dag, men jag blir så vansinnigt uttråkad. Nu har jag dock kommit på att det faktiskt går bra att cykla och läsa samtidigt - och genast cyklar jag betydligt längre och oftare! *fniss*


Det andra är något som jag tror dom flesta tycker är riktigt roligt, jag har sytt på maskin. Ja, jag vet. 
Som kvinna ska man tycka att det är roligt och dessutom vara duktig på det, men det har jag aldrig varit. När jag gick i syslöjden i skolan så sa min lärarinna att jag skulle få B? (alltså knappt godkänt) för hon hade aldrig gett någon flicka underkänt i slöjd - trots att jag egentligen inte förtjänade godkännandet!


Jag tror att jag var så dålig beroende på att jag inte tyckte det var roligt helt enkelt. Och det har fortsatt så under hela livet. Med möda så kan jag sy i en knapp, fast den brukar ramla bort ganska snabbt igen. Eller så syr jag fast den med så mycket tjock tråd att det ser hemskt ut. Nu kan jag också sy raka (ja, nästan raka i alla fall) sömmar på maskin - men inte är det roligt precis - och inte blir det vackert! 

Denna är dock vacker!
Jag brukar tänka tillbaka på mina lärare ibland och numera förstår jag att den tråkiga lärarinnan jag hade i syslöjden i det som då hette folkskolan - alltså innan realskolan - var en otroligt dålig pedagog. Hade det varit lite drag i kärringen så hade jag fått göra det jag tyckte var kul, sy korsstygn t.ex.. Stramalj har jag alltid kunnat brodera och det har blivit både det ena och det andra. Riktigt snyggt också!

Det här är tyvärr inte något jag gjort. Jag har inget kvar av mina alster tråkigt nog!
Sen har vi det där med stickning. Det är inte heller något jag tyckte var roligt. Ser fortfarande framför mig dom jäkla stickiga ullsockor man skulle göra med hjälp av fyra stickor. Fruktansvärt - och dom blev naturligtvis aldrig klara! 
Däremot virka, det kan jag och när det någon gång på slutet av 60-talet var otroligt modernt med virkade saker så virkade jag både västar, tröjor, kepsar och mössor. Men det fick man naturligtvis inte "roa" sig med i skolan!!

En Juniperis chinensis - en kinesisk en - men ett stort "dödvedsparti".
Men tillbaka med det här att man lär sig det man tycker är kul. T.ex. att hålla på med datorer. Det kan jag riktigt bra, trots att jag aldrig tagit en enda lektion - för det är ju så vansinnigt roligt. Och om man får skryta lite - trots att jag är svensk och då ska man inte göra det - så är jag en hejare på att laga mat. Likaså är jag, eller rättare sagt var jag, en duktig bonsaiist (små krympta träd) för det var väldans kul - och jag är också en förhållandevis duktig trädgårdsfantast. Det är ju det absolut roligaste som finns!

En vacker vitbok på ett typiskt bonsaiställ med en liten accentväxt bredvid.
Jag är också en fena på att läsa kartor och har ett otroligt lokalsinne, vilket t.ex. kan yttra sig på det sättet att jag kan åka en liten väg en enda gång och så några år senare komma åkandes på vägen från andra hållet - och då känner jag igen mig. Gubben min brukar svara folk som undrar varför vi inte har någon GPS i bilen, att han har ju en levande sådan sitter bredvid honom!
Snart är det dags!
Jag har två exempel på det här, men det ena har jag för länge sen berättat om så jag tar det från New York.
Vi var alltså i USA på semester. Vi hade varit i Los Angeles och där köpt en bil som skulle fraktas från NY till Sverige. Eftersom vi inte gillar "the asshole of the world" som Svante Grundberg så träffande kallade NY i ett TV-program en gång i tiden, så bestämde vi oss för att bo ute vi flygfältet natten innan hemresan. På kvällen tog vi bilen och åkte runt lite i omgivningarna.


Vid ett rödljus så glider det upp en bil bredvid oss och så ropar passageraren något. Han undrade om vi visste var en adress låg. Rolle - som körde - hade naturligtvis inte en susning, men jag hade sett adressen på en gatuskylt 7-8 kvarter bort och talade om för dom hur dom skulle köra för att hitta dit.
Efteråt så skrattade vi högt i bilen. I vår Californa-skyltade bil satt alltså 3 svenskar som varit i den här delen av New York i ett par timmar. Och oss frågade dom amerikanska New York-borna om vägen!?
 Men det roligaste av allt, dom fick rätt vägvisning till adressen också!!

Dubbla vackra vitsippor!

Om vän av ordning undrar vad jag sydde idag, så var det att jag gjorde ett påslakan till madrassen av två underlakan. Vi har alltid gjort så, det är mycket bekvämt för oss som far runt som 17 i sängarna och dessutom alltid haft hundar. Har vi vanliga lakan så ligger dom som en sträng i mitten på madrassen när man vaknar. Dom två nya lakanen skulle alltså bara sys ihop.



Men....man kan ju inte ha en lakanpåse på 1,5 meters bredd, våra sängar är 105 breda, alltså måste jag göra påsen betydligt smalare. Men ni ska inte tro att jag klippte av och gjorde nya fållar innan jag sydde ihop dom inte. Nej det skulle jag aldrig göra! Fy 17 vad jobbigt och så fruktansvärt tråkigt!
Nej, jag bara vek in kanterna 15 cm på varje sida och sydde - på fel sida dessutom, så nu är sömmarna utåt. Men man ligger ju inte på sömmarna så det gör inget!!











10 kommentarer:

mammi sa...

Det är tydligen mycket vi INTE har tillsammans, t ex "lokalsinnet" jag kan t o m gå vilse i en telefonkiosk !
!!Slå det om du kan.
Fina bilder som vanligt
Kram till er

Anna Vattenkanna sa...

Man behöver inte kunna sy på maskin :-)))) Då är det mycket viktigare att vara begåvad med ett bra lokalsinne och du verkar ju ha ett extraordinärt sådant. Grattis!

Kram

Nina/Stjärnkraft sa...

Haha! Det här var kul läsning, bara för att få höra hur olika vi människor faktiskt är - och i vissa fall lika. Stickning och virkning är ju, som du vet, min grej, så där riktigt på allvar. Men sömnad ... njä. Det beror antagligen på att min mamma var fena på det, och att bli bra på något som mamma är bra på blev väl för mycket konkurrens, kan jag tro.

Och så lokalsinne då. Mitt existerar inte. Jag är så "duktig" att jag kan gå vilse, utan problem, i skogar jag gått i sedan barnsben. Det räcker med att markägaren tagit ner några större träd, sen är jag lost in space.

För att inte tala om bonsaiodling. Det är väl inte förrän nu, vid 50+, som jag kan skryta med att ha ett tålamod att tala om. Så något tidsödande, tålamodsprövande bonsaiintresse har jag inte haft, fast jag alltid tyckt att de är fantastiskt vackra.

Problemet med trassliga underlakan är välbekant här i "Rucklet"! Jag har en dotter som snurrar som en bindgalen propeller om nätterna, så härförleden inhandlade jag precis såna där dra på -underlakan åt henne. Hade jag haft gamla lakan att offra på att sy ihop dem hade jag gjort det istället, men i samband med flytten till "Rucklet" 2005 röjde jag aningen för frikostigt i linneskåpet :o)

trädgårdsdrömmar sa...

Fniss.Du är rolig du.Men kan förstå att du inte tycker om att sy om du hade en så tråkig sylärare.Min var toppen vi fick prova att sy kläder till oss själva och det var ju jättekul.Men ditt lokalsinne skulle jag behöva .Är urdålig på det där hur man ska gå för att komma rätt.Kram

Anette sa...

Att sy är väl inte min starka sida heller. Stickning är ju däremot hur kul som helst. Hyfsat lokalsinne har jag nog men inte så bra som ditt! Min "uppgift" på semestrar verkar vara att se snäll ut och fota andra.........för jag vet inte hur många gånger som okända kommer och frågar om jag kan ta kort på dom med deras kamera! Inget att oroa sig för med en sån "gammal tant" antagligen ;D

Ha en fin helg. /Anette

Knatten sa...

Asså nu skrattar jag högt för jag tror bestämt att du har gjort en perfekt beskrivning av mej!!!!!
Ha det gott. /Knatten

Evas Kvarnaro sa...

Ha ha, jag skulle skriva precis detsamma som Maria, hon hann före.
Hon är som jag på symaskin, men resten stämmer inte för hon älskar att sy små korsstygn som ej syns.
Väldigt många har hon sytt, det gillar jag inte.
Men som du beskriver om syslöjden var det exakt lika hos mig.
Hon läraren bestämde vad som skulle sys o stickas (ullsockar)
som stack tillomed i handen,usch!
Jag gick på sykurs när jag fick mina barn och sydde massor till dem och mig själv. Det var kul.
Men sen konkurerade Ullared, tygerna blev tyrare, det dög inte med hemmasytt, har ej sytt kläder sen slutet på 70-talet. Har man bra mönster är det inte så svårt, men nu är lusten borta, syr bara
raka gardiner *fniss*
Men du är duktig kock och trädgårds
mästare m.m. sömmerska kan någon annan få vara. Man gör ju bara det man gillar, eller hur!?
Jag skryter, men jag har bra lokalsinne som tur är, men man kan köra galet ändå. Vi äger ingen GPS
det är trevligare att fråga någon om vägen. Som du berättar om NY, har samma hänt oss men i Sverige.
Där vi själva är turister o någon frågar efter en gata,visar jag dem riktningen o säger så o så, Rolf han bara gapar, har du varit här innan?!,nej men jag inte bara glor
på vägen jag tittar på allt husen nåt speciellt som jag fastnar för en vacker park m.m. läser skyltar.
Det intresserar mig o hjärnkontoret
memorerar väl något antar jag.
Det blev mycket skrevet om dit inlägg.
Trevlig helg kram/ Eva

Ölandsvindar sa...

Jag kan skryta med att jag hade Bc i slöjd en termin. Vi skulle stícka raggsockor och jag hann bara med en halv. Men den var perfekt. Exakta små hårda maskor varv efter varv.Men skönheten i konsten belönades inte. Det var massproduktion som gällde för att få högt betyg.Men jag gav inte upp! Efter denna upplevelse stickade, virkade, sydde och broderade jag massor under många år. Fodrade dräkter och kappor både åt mig och barnen och alla andra kläder också. Det är först nu, på senare år som jag har tappat farten. Maken är en vilde i sängen (missförstå inte nu, hahaha) och jag har köpt underlakan med resårkant åt honom. Men jag skulle mycket väl kunna göra som du gjorde, dvs stoppa in allt överflöd och sy ihop. Nackdelen är att det torkar långsammare.
Kram /Kerstin

Gunnel sa...

Jag har skrattat gott åt dit inlägg. Visst måste man inte vara bra på vissa saker bara för att man är kvinna. Jag gillar att sy osv men det beror säkert på att min mor var en fena på det,för som du skriver så var slöjden i folkskolan inte mycket att hurra för. Jag är så imponerad av ditt lokalsinne. Vågar mig inte ut ensam utan gps. Ha en fin helg.

Anonym sa...

Så härligt! Slöjden i skolan på min tid (50-talet) är fortfarande en gåta för mig! Minns de förb***ade vantarna vi skulle sticka i tredje klass. Alla andra fick grått-blått eller rött-blått men jag fick gul-brunt (getingvantar) för att jag hade en röf ton i håret! Bara det var ett "trauma. Sedan blev det en halv vante i vanlig rättstickning utan mudd (nybörjarkurs). Min "bästis var en fena på att sticka, så ibland när "syfröken" tittade bort, stickade hon några varv på min vante i skydd av bänken! Likadant med de grå sockorna. När alla andra var klara,hade jag hunnit till hälen av den första sockan. "Tur" hade jag som blev sjuk i influensa och bodde hos hos min mormor under den tiden - konstigt nog var båda sockorna färdiga, när jag var frisk! (Vem hade stickat)?
Det värsta är att betyget i slöjd var beroende vad som var temat för terminen och PRODUKTIONEN. Sista terminen hann jag med tre kjolar, varav INGEN passade! Jag var/är lång, 1.76 = stor storlek... att jag då var smal som en tarm togs ingen hänsyn till. Det fanns ingen möjlighet för diskussion med lärarinnan. Lång flicka = stor, basta! Jag sydde alltså tre kjolar som var ca 1,5 dm för stora i midjan - och fick "a", vilket var ett HÖGT högt betyg på den tiden - men jag kan fortfarande inte sticka!
Däremot hanterar jag symaskin (länge sedan) och virknål.
Siv i Gbg