KOMMENTAR


Det vore kul om du ville kommentera, så klicka på KOMMENTARER under det aktuella inlägget.
VIKTIGT: Du måste - och det här gäller alla - markera i rutan där det står att du inte är en robot, först därefter kan du skicka din kommentar.
Har du ingen egen blogg MÅSTE du också klicka på ANONYM annars kommer din kommentar inte att publiceras!

tisdag 28 juni 2011

PENNY



Idag leker inte livet precis. Igår var vi nämligen tvungna att avliva Penny.


Mycket sorgligt och det skär i hjärtat, men hon fick ett kraftigt epileptiskt anfall som varade i en halvtimme i söndagskväll, midsommardagen.



Vi trodde faktiskt att hon skulle dö då, men hon hämtade sig underligt nog. Efter det så sov hon nästan hela tiden tills på måndag morgon då vi ringde veterinären. Det fanns inte längre någon återvändo, inge av oss blir ju inte yngre precis och hon var nästan 16,5 år.


Förmiddagen gick åt till att vila, fast husse var ute och grävde en djup grav på yttertomten mellan en rosenhagtorn och en syren. Vi hade för länge sen sett ut och bestämt var hon skulle ligga.



Jag passade på att ta en massa kort på henne och så fick hon en god lunch och massor med godis.


Hon åt med god aptit och då var man ju på vippen att ringa veterinären och ställa in det hela. Men man MÅSTE ju ta sitt ansvar.......


Resan till vetten i Roma tog väl en 45 minuter och hon satt hela tiden i mitt knä och njöt av den svala luften från AC´n. Väl framme fick vi komma in direkt och redan 13.50 var det över. Tyvärr han hon få ett litet kort anfall precis innan vetten kom in för att ge henne den sista sprutan. Men...hon svimmade av efter bara några sekunder och sen fick hon nästa spruta omgående och så var hon borta.



Vi åkte direkt hem och redan klockan tre var hon begravd. Sen åkte jag och köpte en massa blommor till graven och på kvällen ställde vi dit en ljuslykta - och ljuset brann faktiskt fortfarande i morse klockan 06.30 när jag gick ut i trädgården och började jobba.
Tyvärr är vi båda två alldeles upprivna och i morgon kommer våra vänner från USA. Då måste vi vara glada och pigga - hur det nu ska gå till!


19 kommentarer:

Ruben sa...

Nej, vad sorgligt. Men livet är ju så, vi kan inte vara friska för evigt. Och att sitt husdjur skall få lida sista tiden, det vill väl ingen! Jag har följt Pennys förehavanden på bloggen, så jag tycker nästan att jag kände henne lite. Du får hitta en extra fin pion till hennes grav.

Ha det så gott som det bara går!
/Ruben

Helena sa...

Ånej jag beklagar :-( så sorgligt...
Ett ögonblick man bävar för som djurägare.
Ta hand om dig nu!
Så småningom kanske du orkar se tillbaka på alla fina stunder ni haft tillsammans.
KRAM från mig!

LindaLunda sa...

Stora tröstekramar åt er båda idag!!
Jag vet hur hårt och jobbigt det är att ta det beslutet!!!
Men nog gjorde ni rätt alltid!!!
Tänk över 16 !!! år!!! Det är inte alla mattar och hussar som får uppleva att ha sina älsklingar så länge ...
<3 <3 <3 KRAM <3 <3 <3
Saknade och smärtan kommer att vara enorm... men snart finns bara glada minnen och längtan kvar (fast det dröjer)!

Helén sa...

Beklagar sorgen, ingen trevlig upplevelse att se sin bästa vän lida, och ännu värre att se henne somna in. Strongt gjort av er. Ni kommer leva på minnen nu och underbart att ha henne nära inpå. Styrkekram från Helen

Knatten sa...

Ånej vad sorgligt!!!! Här sitter jag med en liten tår. Även Penny har ju varit en bloggvän!! Stor kram till dej o Rolle. /Knatten

Mimi sa...

Så fruktansvärt sorgligt. Jag är ledsen för er båda, och vet hur tungt det är att göra sådana beslut. Tyvärr så är de bara nödvändiga att ta. Länge fick ni ha henne, och saknaden är förstås enorm. Ta hand om varandra nu och hoppas era gäster får er att tänka på lite andra saker. /Mimi

mammi sa...

Jag känner med er. Men ni gjorde ju det enda rätta. Är man så gammal, så skall man nog slippa ifrån plågor. Håller med om att det är och känns svårt.Vi har också gått igenom detsamma.
Kram till er båda

Rosor och ruiner sa...

Tårarna trillar även hos mig, förstår så väl hur du känner det, då jag ju fått ta samma slags beslut nyligen för min gamla katt, samt för ett år sen för en av mina andra katter.
Det är så sorgligt, säger som Knatten, även Penny har ju blivit en liten bloggvän, som jag ju faktiskt träffat på riktigt till och med!
Och jag känner så väl igen din vånda, och när de piggnar på sig så tänker man att man kanske skulle skjuta upp det ett tag till...men till slut kommer stunden ändå, och det är så svårt att behöva bestämma just då och där...men det är ju ett ansvar vi måste ta.
Läste nånstans några kloka ord, "sorgen nu är en del av glädjen då..." det stämmer rätt bra.
Kram!

ormbunke sa...

OH vad jobbigt men ett klokt beslut.Det är alltid jobbigt när man måste fatta ett beslut. 1986 fick vi ta ett sånt beslut men jag tämker fortfarande på henne när vi går förbi hennes grav ute i skogen.
Plantera ett fint vårdträd.Ha de gott själv och nu vet vi att hon inte lider mer. Kram. Anita

Elinore sa...

Så sorgligt, och så jobbigt för er :(
Som lantbrukare med djur så lever man ständigt med livet och döden tätt inpå, men när det kommer till hund och häst, då är de tråkiga besluten extra jobbiga....
Lider med er, men som med den mesta sorgen så lindras den ju så småningom...
Kram Elinore

Oljekritan sa...

ja så jobbigt och tomt...vet hur det känns, har själv fått avliva två hundar för några år sedan...gå hem med ett tomt koppel..man hör tassande ljud långt
efteråt och av gammal vana tittar man efter sin vovve...men Penny har det bra nu i hundhimlen...känner med dig..kram Karina

Petra B. Keramik+Trädgården sa...

Usch så sorgligt! Men Penny hade ett långt liv. Och i era hjärtan finns hon ju alltid kvar.
Sänder en varmkram till er.
Kram, Petra B.

fotopunktMis sa...

Tårar rinner nedför min kind..Penny hör ju liksom till..och att låta henne vandra över Regnbågsbron var det rätta..Kramar Maria

Anette sa...

Det är så trist, men ni måste förstå att ni gjorde det rätta! Hon hade ju inte blivit som förut igen. Det är alltid ett svårt beslut och när vi var och röntgade Nitza så satt jag bredvid en dam som var så ledsen för att hennes hund skulle avlivas. Som djurägare så förstår man ju precis hur det känns och man hoppas att man har styrkan att ta rätt beslut när den dagen kommer. Mina två har ju sina problem, Ester med sina höfter och Nitzas armbågar, men ännu så länge märks det inget och vi får hoppas det håller sig så. Vi har sagt att det är bättre de får ett bra liv och får "rumla omkring" än att längre liv där de inte får göra nåt. Så vi kör på som vanligt förutom att de inte ska vara draghundar och agility och sånt. Men det är ju inte riktigt deras grej ändå. Just nu ligger de i hallen och flämtar. Det är varmt för en hund.

Ha det nu så bra det går med era amerikanska vänner. Det kan ju vara bra att ha något annat att tänka på. Kram Anette

thecottagebythecranelakeolof1 sa...

Även om man vet att det är det man måste göra känns det alltid lika jobbigt.

Christer.

Ninne sa...

Där gick den lilla bloggkompisen till de sällare jaktmarkerna... Kanske kan man trösta er lite med tanken på Hasses Änglahund. Såna goda vänner möter man säkert igen- sen vet ingen vart-. Nu lever Ni på minnen o det går- men visst ser o hör man dem många ggr hemma i huset.
Jag tror det är rätt bra att Ni får gäster för nu blir ni tvungna att tänka på dem o det är nog den bästa meducin man kan få, när man deppar- Man måste tänka på annat..
Vi tänker på Er o jag döper Irisen jag fick av Dej till Pennys Iris
Kram till både dej o Rolle
Ninne

Monica sa...

Oh känner med er , de kära djuren Penny känns som en bekanting hos mig med...hon är nog en liten hundängel nu, som har det gott,,min tioårige Felix hade en fundering på detta med husdjur härom dagen , pga att hans undulat dog för två veckor sedan,,han tyckte att vi och våra djur borde få leva lika länge tillsammans för mamma det är så jobbigt när dom inte finns mer, och visst han har rätt men så är det nu och man får leva med goa stunder och minne efter dem. tröstekramar från mej till er båda Monica

Ölandsvindar sa...

Åh det är så jobbigt och sorgligt men det är också vårt ansvar att avgöra när det är dags.Tyvärr har jag i mitt yrke träffat på många som bara tänker på sig själva och låter djuret lida i onödan.Tänker på er och skickar kramar över vattnet.
Kram
Kerstin

marianne sa...

Usch så sorgligt,alltid lika svårt o mista en familjemedlem.Ni får trösta er med att hon fick ett långt o lyckligt liv med en husse o matte som har älskat henne högt.
Kram på er