KOMMENTAR

Klicka på KOMMENTARER under det aktuella inlägget.

Du måste - och det här gäller alla - markera rutan där det står att du inte är en robot, först därefter kan du skicka din kommentar.


VIKTIGT - har du inte någon egen blogg MÅSTE du klicka på ANONYM, då först publiceras den!



fredag 25 februari 2011

FÖRSKRÄCKELSE OCH GLÄDJE

Dagens inlägg kommer att handla om två ytterligheter, alltså när man blir väldigt rädd och när man blir väldigt glad. Det var nämligen vad som hände mig igår!

Det började med att jag gick ut med Penny på morgonen. Det var "nästan" behagligt, bara -9 och sol. Min gubbe och jag brukar turas om att gå ut och han brukar alltid gå in i kohagen (som alltså är ett mycket stort område med skog och betesfält) bakom huset. Nu när det varit så mycket snö brukar jag gå ut på vägen, men eftersom snön sjunkit ihop lite tänkte jag det kunde vara kul att gå där också. Framförallt tycker ju Penny om det, då slipper hon ju kopplet.


Nu är det ju så att Penny är fyllda 16 och nästan helt döv. Hon hör dock husses enormt starka busvisslingar - om hon är inom 15-20 meter - så han har hitintills inte haft några problem. Och hon har aldrig tidigare sprungit bort från oss. Men.....igår vet jag inte vad som flög i henne. Kanske det var något mysigt djurspår som luktade extra gott eller också slog det helt slint!



När vi väl kom in i kohagen så bara drog hon iväg rätt in i den glesa skogen. Hon är ju ganska liten - väger bara 6 kg - så det var jobbigt för henne att skutta i snön - men jäklar vilken fart hon hade. Jag ropade och skrek men jag såg ju på henne att hon inte hörde, utan hon glodde - och sprang - åt fel håll hela tiden.

Till att börja med så oroade jag mig inte, hon går ju alltid lös och har aldrig sprungit bort, utan tänkte att det går en stund så upptäcker hon att jag inte är med. Då vänder hon och kommer tillbaka. Men, inte gjorde hon det inte. Istället såg jag henne försvinna in bakom träden och efter en stund var hon VÄLDIGT långt bort. Och till slut såg jag henne inte alls!


Då kom rädslan! Längst bort i kohagen finns nämligen en kanal där vattnet inte är fruset. På ett ställe kan korna komma ner för att dricka vatten, annars är det en hög bank och kommer man upp på den så sluttar den på andra sidan mycket brant c:a 3 meter rätt ner i kanalen.
Nu såg jag skräckscenariot med Penny som halkar ner i kanalen och drunkar framför mig. Eller också kunde hon ta sig in på grannens tomt och därifrån rätt ut på landsvägen utanför. Hjälp!

Jag sprang hem, skrek åt Rolle vad som hänt, hämtade min visselpipa och så sprang jag ut igen. Fortfarande syntes ingen hund till. Strax efter kom husse ut och han började direkt att gå i Pennys spår som verkligen gick kors och tvärs i skogen. Själv tog jag stigen som går runt skogen så jag kom ut på sidan av den allra längst bort. Hela tiden visslade jag i pipan och Rolle busvisslade.


Till slut ser jag en svart liten "råtta" springa fram och tillbaka NEDANFÖR kanalbanken. Så vände hon och sprang lite mot mig och till slut såg hon mig - eller kanske hörde visselpipan - och kom jätteglad fram till mig. Jag lyfte upp henne, kramade henne och hon verkade väldigt glad över att äntligen ha hittat mig.
Däremot fick jag inte sätta på henne kopplet, vilket hon aldrig brukar bekymra sig om annars. Så hon var helt klart inte sig själv. Jag vågade inte heller sätta ner henne lös utan när Rolle till slut kom fram till oss så kopplade vi henne med gemensamma krafter och sen tog vi snabbaste vägen hem. Då var jag helt slut och upptäckte att både svetten och tårarna rann.



Men...så här är det att ha en gammal och förmodligen senil hund, det får vi leva med. För när vi efteråt fick igenom vad som hänt och vad som hänt dagarna innan kom vi på att hon har börjat med att försöka gå in genom grinden på baksidan av huset, som vi normalt aldrig brukar göra. Det är som om hon inte riktigt hittar längre. Precis likadant var det för vår förra hund när han blev gammal. Han blev hela 18 år och sista året hittade han inte hem utan gick alltid förbi grinden så man fick ställa sig framför honom och peka. Han hörde inget heller!



Så hädanefter blir det inga okopplade promenader för Penny. Jo, kanske när vi går på nått nytt ställe och är med båda två. Då är det betydligt lättare att hålla uppsikt över henne och hon vågar inte gå så långt ifrån oss på obekanta områden. Vi vet ju att hon kan dö precis när som helst, men vi vill inte att hon ska göra det alldeles ensam någonstans där vi kanske inte ens hittar henne sen.
Så idag var det alltså husses tur att ta morgonpromenaden och då fick hon ha koppel på sig, vilket hon inte gillade alls. Men bättre sur hund än orolig husse och matte!
 
 

Sen över till det som var glädjande igår, jag fick en fin "award" av Rosor och Ruiner (snacka om passande dag, jag behövde verkligen något uppiggande) och skulle ju egentligen ha skickat den vidare till tre av mina bloggvänner. Men jag kan inte välja ut några få, utan awarden går till er ALLA.
Det ger mig mycket stor glädje att läsa alla bloggar och ibland undrar jag hur man kunde klara sig utan bloggning tidigare. Speciellt under den här trista årstiden.
Så tack ALLA bloggvänner för att ni finns därute och läser mina inlägg och skriver egna. Den här awarden är till er!
 

20 kommentarer:

gunsan sa...

Så skönt att promenaden slutade lyckligt.Förstår att du blev rädd.Sina hundvänner är man så rädd om.Vill ju att de ska få finnas länge.

Anette sa...

Usch då, vilken fasa! Tur att det slutade lyckligt. Det är nog säkrast med koppel i fortsättningen då eller kanske ni kan testa med långlina så får hon lite mer frihet. Jag har insett att jag nog aldrig kommer att kunna ha Nitza lös. Hon spårar och spårar och har stuckit några gånger. Men som tur är har hon alltid kommit tillbaka ganska snabbt. Jaja, hon kanske lugnar ner sig till slut, men just nu är det koppel för henne och lösgång för prinsessan Ester.
Ha en fin helg! /Anette

Marie sa...

Det är aldrig kul när det händer. Men det var ju bra att ni hittade henne och att allt var bra. Det är inte lätt med gamla hundar som tro att de är unga och klarar av att dra iväg. Hoppas att ni slipper uppleva det igen.
Kul att du fick en adward av din bloggvän. Det är alltid lika kul att läsa dina inlägg och se dina fina bilder, fast jag är dålig på att kommentera :(.

Många kramar Marie

Ruben sa...

Vilken mardröm!!! Men, med ett lyckligt slut, tack och lov. Verkligen fint berättat! Jag har märkt det förut, att du har skrivandets konst i din hand. Och det kan ju vara lämpligt att påpeka nu - så kanske det blir fler trädgårdsartiklar (trädgårdsbesök) från din reporterbana!
Ha det gott!
/Ruben

Ninne sa...

Vilken lättnad att det slutade så gott. Det är underligt att det är precis med djur som människor. Inte hade Penny gjort ngt konstigt?
Nu får ni vara extra vaksamma hoppas ändå att ni får ngt år mer tills. Ha en riktigt bra helg
Ninne

fotopunktMis sa...

Medan jag läste steg även min oro..vad har GammelPenny hittat på..sen kom glädjen när ni hittade henne..gubevars välbehållen..så må så gått allihop..Maria

ormbunke sa...

Vad orolig du måste ha varit. Tur att allt löste sig. Men Penny verkar ju ändå rätt pigg som kan springa iväg så där.
Ha en trevlig helg och håll i kopplet.Kram. Anita

Rosor och ruiner sa...

oj, oj, förstår att du blev orolig! Extra svårt när hon inte hör er längre, så det är nog säkrast med koppelpromenader, även om det skär i hjärtat när man måste ändra på vanorna och inte kan få dom att förstå varför!
Vad kul att det blev glad för awarden, det var meningen! Ha nu en riktigt trevlig helg!

Rosor och ruiner sa...

"att DU blev glad för awarden" skulle det ju vara...:o)

Kristina Bonander sa...

Vad skönt att allt fick ett lyckligt slut med lilla Penny. Och stort grattis till awarden. Så generöst av dig att dela den vidare till oss alla. Tack!
Hoppas att du får en riktigt skön helg och att det blir lite, lite varmare på din ö.
Hälsningar från Bergslagen
Kristina

Helena sa...

Oj oj vilken hemsk historia.Gammelstumpan:-)Vad skönt att hon kom tillrätta!Känner igen den där känslan när man först känner sig kolugn o sen kommer paniken krypande när tankarna kommer usch Vår förra boxer hade hjärtproblem o kunde tuppa av rätt som det var.Man vart så rädd när han bara var borta helt plötsligt.Hemskt så jag förstår dig verkligen.
Grattis till awarden!Vilken taiming!
Trevlig helg!

Zondra Art sa...

Thank goodness it all ended for this beautiful and beloved dog!
Kisses and nice weekend dear Susie

thecottagebythecranelakeolof1 sa...

Ja dessa hundar!
Så skönt att ni ändå hittade henne förhållandevis fort och att hon inte hamnat i vattnet!!

Har också haft en senil hund och det gäller att man hela tiden har uppsikt på dem :-) Gamla Viran hade inte en susning om något det sista året, men hon var alltid lika glad och lätt att ha att göra med tack och lov, för hon var redigt stor :-)

Ha det gott!
Christer.

Knatten sa...

Å fy fasen, jag vet precis hur tokig man kan bli. Tänk när Siv trillade ner i bäcken o Jennie flög halvvägs i o fick upp henne i ren panik. Fy fagelunden vad man kan bli rädd. /Knatten

Helena sa...

Tittar in o tackar för ditt växttips!
Kram från mig!

Himmelriket sa...

Vilken liten gripande berättelse.
Det konstiga är ju att hundarna ser så pigga och livfulla ut, man kan ju inte förstå att de är som 90 åriga gamla tanter...
Sån tur att ni hittade henne.
Trevlig helg, Kram ullamaria

Helens trädgård sa...

Hej Susie!
Härligt att det hela slutade väl och ni hittade vovven.
Det är inte lätt att bli gammal, varken för människor eller djur.
Ha det gott!

Ölandsvindar sa...

Det är riktigt ruskigt när hundarna försvinner. Man ser många skräckscenarier framför sig innan de dyker upp igen. Grattis till din award. Den är du värd!
Kram
Kerstin

Anita sa...

Puh ... så skönt att promenaden till slut slutade lyckligt. 16 år är ju en ansenlig ålder och hundar kan säkert också få en dragning åt senilitet. Men Penny verkar ju glad och det är ju huvudsaken, även om hon inte gillar kopplet.

Ha en skön vecka och krama om Penny lite extra.

Monica sa...

oh detta hände med vår hund hemma hos min ma och pa med på hennes ålders höst..hon hade aldrig lämnat tomten innan,,men då hittade folk henne i parken som ligger en bit ifrån,,inte kul,,förstår precis din rädsla..
röstar på en tunn långlina för lilla Penny, så hon får känna sig fri ändå.
Tack för Awarden ,,skulle precis skicka den till dej,,men jag får leta efter någon annan som inte fått den ännu,,är lite som du svårt att välja vill ju skicka till alla,,
ha det gott iveckan kram Monica